Murderer without knife *Slow updates*

0.4

Jag klev in i skolan med Daniel bakom mig. Jag hade ökat mina steg så fort jag klivit ut ur bilen bara för att kunna fly undan hans frågor. Han hade ju såklart följt efter, men han sa ingenting. Jag svängde till höger för att gå till mitt skåp. Det var inte många där, utan bara max 5 personer. Jag öppnade mitt skåp och slängde in mina grejer. Daniel hade sitt skåp bredvid mig och på andra sidan hade Reagan sitt. Kanske inte det bästa.

"Snälla, Minna. Om du inte är okej så får du säga det!" sa Daniel och jag suckade. Han kunde verkligen inte hålla tyst.

"Jag säger till om jag mår dåligt, okej?!" sa jag frustrerat och han nickade och log.

"HEJ!" ropade någon i mitt öra och jag skrek till och vände mig snabbt om. Där stod Reagan framför sitt skåp och skrattade. Jag himlade med ögonen och hon flinade.

"Inte kul!" sa jag irriterat och hon bara skrattade.

"Jo det var det!" sa hon och vände sig mot sitt skåp. Jag himlade med ögonen igen och tog ut mina böcker. Jag låste skåpet och satte mig vid ett av borden lite längre bort för att vänta på mina vänner. De småpratade lite medan de gick mot mig. De satte sig bredvid mig och tittade sedan på mig.

"Första lektion?" frågade Reagan och jag suckade.

"Kolla på dina böcker." sa jag en aning irriterat. Hon himlade med ögonen och tittade på Daniel.

"Ser ut som om någon vaknat på fel sida idag!" retades Daniel och jag suckade. Jag var bara trött. Jag behövde verkligen sova. Jag hade inte fått göra det på flera dagar och det började stiga mig åt huvudet.

"Ja inte är det jag iallafall." sa jag och tog mina böcker och började gå till klassrummet.

Matte. Ett ord som kan få vem som helst att sucka och känna sig sjukt deprimerad. Eller något i den stilen. Det kan nog vara det jobbigaste ämnet i hela min livstid. Men jag gick åtminstone dit. Jag satte mig längst bak i klassrummet för att undvika att behöva prata med någon. Jag lutade mig fram över mitt block och började klottra ner ord som berörde mig. Ord som flög igenom mitt huvud.

"Hej!" Daniel satte sig bredvid mig.

Lämna mig ifred

Jag vill inte

"Du måste prata med oss någon gång"

Orkar inte andas längre

Och med de orden skrivna kände jag en tyngd över bröstet. Jag kände hur allt blev flimrigt framför mina ögon och hur mina andetag blev svårare att ta och tyngre. Jag kände en panikkänsla inom mig. Att inte kunna andas. Jag stirrade rakt framför mig för att försöka fokusera, men det var inte så enkelt. Jag kände en hand på min axel men jag brydde mig inte om den. Jag samlade ihop mina saker snabbt och reste mig så hastigt att stolen trillade bak och slog i marken. Allas blickar sökte sig till mig när jag så snabbt som möjligt tog mig ur klassrummet. Jag hörde hur en till stol slängdes i marken och ännu en men jag brydde mig inte. Jag behövde ta mig ut därifrån. Jag behövde få luft. Jag kunde inte andas.