Murderer without knife *Slow updates*

0.5

Jag slängde upp dörren för att sedan kunna känna kylan slå mot mitt ansikte. Jag sjönk ner mot väggen och försökte att samla mig. Det kändes som jag hade en stor sten tryckt mot mitt bröst vilket fick lungorna att blockeras. Jag fick ut små andetag men de var så små så att man knappt märkte de. Jag satte händerna för ansiktet och blundade. Det här var svårare än jag trodde. Att försöka samla sig och få tillbaka andningen. Jag hörde dörren slås upp och snart så hörde jag både Reagans och Daniels tunga andetag bredvid mig. De hade sprungit efter mig.

"Du är okej. Det är ingenting att oroa sig för." Daniels röst var den första jag hörde. Jag skakade på huvudet och kände hur min kropp började skaka. 

"Minna, lyssna på mig." Daniel tog bort mina händer från mitt ansikte och tvingade mig att titta på honom. Hans blåa ögon stirrade in i mina och jag kände tårar bildas i mina ögon. 

"Berätta vad som är fel." uppmanade han och jag skakade på huvudet samtidigt som små tårar trillade ner för mina kinder. Jag kände Reagan ta min hand. Jag vände huvudet till henne och hon log uppmuntrande. Men jag kände mig inte uppmuntrad. Inte ett dugg. Det kändes som de två personerna som satt runt omkring mig tävlade om min uppmärksamhet. 

"Berätta för Daniel." sa Reagan och jag snyftade till. Medan hennes ord var snälla visade hennes ansikte ett äcklat uttryck vid hans namn. Det var som om hon ville att jag skulle lyssna på henne, men kände sig tvungen att säga det. Jag vände mig till Daniel och jag såg hur hans ansikte mjuknade. Jag fortsatte att skaka och andningen blev bara svårare för varenda minut som gick. 

"J-ag k-k-an i-nt-e and-a-s." stammade jag fram. Jag var inte säker på om någon av de förstod vad jag sa. Jag grät mer och mer vilket fick andningen att fucka upp sig mer. Jag kände plötsligt behovet av att kräkas. Det var för mycket på en gång. Jag svalde flera gånger för att förhindra begäret. Reagan klämde min hand och jag kände Daniel krama om mig. 

"Titta på mig, Minna." sa Daniel och jag vände huvudet. Han fortsatte att prata med mig tills jag kände tyngden lätta från bröstet och jag tog flera djupa andetag. Jag stirrade rakt fram och svalde flera gånger. 

Andningen var tillbaka och fungerade som vanligt. Jag torkade tårarna och tittade ner på mina knän som var tryckta mot bröstet. Jag svalde medan jag kände de båda kompisarna krama om mig. Men ingen sa något. Det var tyst, förutom mitt snyftande och mina hickningar. Jag ställde mig upp och det gjorde de andra också. 

"Vill du åka hem?" frågade Reagan och jag skakade på huvudet. Jag ville helst bara gå härifrån. Det spelade ingen roll var. Reagan la en hand på min axel och log mot mig. 

"Jag kör dig hem." sa Daniel ändå och jag orkade inte protestera så jag nickade bara. Vi alla tre gick till hans bil. Vi brydde oss inte om att hämta våra saker i skåpen, det fick vi ta någon annan gång. Vi satte oss i bilen. Jag satt i passagerarsätet bredvid Daniel och Reagan satt bakom mig. Vi körde under tystnad. 

Daniel parkerade på min uppfart och jag tittade upp mot det stora vita huset. Trädgården runt omkring var beklädd med röda och orangea löv som fallit från de stora ekarna som stod runt omkring huset. Det vita stora staketet avskiljde huset från gatan och garaget som satt ihop med huset hade en basketkorg placerad på dörren där min brorsa brukade spela. Jag tog ett djupt andetag och skulle precis öppna bildörren när Reagan avbröt mig. 

"Vi följer med in." 

"Jag klarar mig. Jag behöver bara vara ensam ett tag." sa jag men hon skakade på huvudet.

"Du är alltid ensam och släpper aldrig in oss i huset. Nu följer vi med in, okej?" det sista lät som en fråga men självklart frågade hon inte mig någonting. Och det hon sa var sant. Jag hade inte släppt in de i huset sedan olyckan. Jag tittade upp mot huset igen som att försäkra mig om att det inte skulle finnas spöken i det eller något. Jag tog ett djupt andetag och klev ur bilen.