Murderer without knife *Slow updates*

0.6

Reagan klev in i huset efter mig och efter henne var Daniel. Han hade inte sagt något sedan vi var på skolan men han hade följt med in ändå. Alla var förvånansvärt tysta, förutom Reagan då. Hon babblade på om olika saker som ingen av mig och Daniel brydde sig om. Mest om någon kille som hon träffat som tydligen var väldigt snygg. Vi tog av oss våra ytterkläder och för varje steg de gjorde blev jag mer och mer nervös inför allt. Alla tankar cirklade runt i mitt huvud som en tornado och jag fick huvudvärk bara av att försöka fokusera.

"Så, är ni hungriga?" frågade jag vilket fick tyst på Reagan. Hon tittade upp och ryckte på axlarna och sedan nickade hon. Jag vände blicken till Daniel och han nickade. Vi gick in i köket och de tittade sig omkring som om det var helt nytt. Men det var det inte. Vi hade inte gjort något med det sedan inflyttningen. Jag tog fram några mackor till de och ett glas vatten till mig själv. Daniel och Reagan satte sig vid bordet och jag såg Daniels blick på den halvätna mackan som låg kvar på bordet sedan igår. Jag skyndade mig fram för att slänga den.

"Så, hur har du det här då?" man säger att maten ska tysta mun, men på Reagan var det tvärt om tydligen. Jag ryckte på axlarna och försökte att inte skrika åt henne att hålla tyst. Istället bet jag mig i läppen och tittade ner i glaset som jag höll krampaktigt i med båda händerna.

"Nähe, säg inget då." jag kände hur jag blev argare och argare för varje ord hon sa. Tankarna flög ännu snabbare nu och det byggdes på hela tiden. Jag tog djupa andetag och fokuserade på glaset. Jag kände en hand på min axel. Det var Daniels.

"Behöver du vila lite, kanske?" frågade han och jag skakade på huvudet. Jag ville inte visa hur svag jag var. Han nickade men rörde inte handen. Jag drack lite av det nu ljumna vattnet och kände hur det åkte ner i strupen.

"Varför är du så sur hela tiden? Jag menar du säger inte ett skit! Du har knappt sagt tack sedan vi nästan räddade dig där ute!?" utbrast Reagan och jag tittade upp på henne. Hennes ögon var fulla med en känsla som jag knappt sett hos henne. Hennes ögon var full av hat, eller snarare jag-är-inte-sur-jag-vill-bara-reta-upp-dig-för-att-det-är-kul blick. Hon flinade medan jag kände hur ilskan började ta över min kropp.

"Reagan" sa Daniel och gav henne en varnande blick. Jag svalde för att inte skrika på henne och be henne försvinna från mitt hus. Det hade alltid varit så här. Jag hade temperament. Jag blev sur för små saker. Och när jag blev sur, var jag sur.

"Nä men jag menar det. Vill du inte berätta vad som händer i ditt liv eller? Är inte vi dina bästa vänner?" sa hon och jag kunde höra den retliga tonen i hennes röst. Jag reste mig hastigt upp och stegade ut ur rummet med små tårar rullandes ner för kinderna.

Jag stängde in mig på mitt rum och kastade mig på sängen. Det var för mycket på en gång. Tankar. Andning. Reagan. Att vara vid liv. Allt var bara för mycket. Jag lät tårarna rinna ner för kinderna och ner i kudden. Jag svalde bort flera tårar och försökte att samla mig. När jag blev arg blev jag också ledsen. Det var något som alltid medföljde.

"Minna" en låg knackning med en efterföljande röst hördes i rummet. Jag rörde mig inte. Jag hade kudden hårt tryckt mot ansiktet men ändå så hörde jag hur dörren öppnades. Det var en gammal dörr så den gav ifrån sig ett knakande samt ett gnisslande.

"Är du okej?" det var Daniel. Som alltid. Jag satte mig upp och gnuggade mig i ögonen. Jag måste ha sett hemsk ut. Röda kinder med röda ögon och mascara rinnande ner för kinderna. Han la en arm om mina axlar och drog in mig i hans famn. Han la oss ner på sängen och lät mig gråta ut på hans bröstkorg. Han strök mig över ryggen och viskade lugnande ord.

Efter en stund lugnade jag mig och mina andetag blev nästan normala igen. De var hackiga så jag behövde ta djupa.

"Jag skjutsade ut Reagan." sa han och jag log för mig själv. Jag hade inte klarat av att ha henne kvar här.

"Tack. " viskade jag fram med en liten suck. Han klappade mig bara över huvudet vilket fick mig att känna mig lugn. Vi låg sådär i kanske en timme. Man hade kunnat tro att vi var ett par. För vi släppte aldrig varandra ur sikte.