~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 43~

Jag höjer volymen på radion i köket medan jag glatt sjunger med till Systrarna Spöks senaste singel Dragon Scale. Ezralié lämnar i samma stund köket genom den öppna bakdörren. Jag flinar lite åt hans missnöje över musiken men vandrar tillbaka till köksbänken där en bunke väntar med smet som måste vispas. Jag plockar upp vispen och sätter igång. Solen skiner in genom alla fönster. En lätt bris letar sig in och får de lösa hårstråna från min uppsättning att dansa frenetiskt.

Några pärlor utav svett uppenbarar sig på min nästa och panna. Jag torkar mig med baksidan utav min arm och suckar nöjt när jag diskar bunkrar, skålar, slevar och diverse mått.

"Mmmh... Det doftar ljuvligt hjärtat..." säger Severus när han kommer in i köket genom den öppna dörren, "jag kände det hela vägen ut till kontoret..." mumlar han vidare och kommer fram till mig.

Han ser på mig med sådan glöd och värme i sina ögon att det får mig att smälta. Jag vill aldrig någonsin uppleva en tid då jag inte möts utav den blicken.

"Jag tänkte att vi behövde ha något till fikat i eftermiddag. Något alldeles nytt så jag provar ett mugglarrecept på något som heter tiger kaka. Vi får se hur det blir." Mitt leende är varmt mot min man och jag torkar av mina händer på kökshandduken efter att ha sköljt den sista sleven och placerat den i diskstället.

"Du är fantastisk Penelope hjärtat..." säger Sev och jag rycker på axlarna medan jag placerar handduken på sin krok igen.

Jag går fram till Severus för att ge honom en kram, mina händer länkade bakom hans nacke för att nå runt. Ett enormt grin av glädje finns på min mans läppar.

"Kära hustru, jag tror minsann att du börjar bli lite rund." säger han med värme i rösten, jag fnittrar lite och vi möts för en kyss. Severus sätter sina händer på min mage och böjer sig ner.

"Ja minsann, lite rund är du allt, kan det finnas någon där inne som börjar bli redo att komma ut och säga hej kanske?" Jag sätter händerna på min höft och ser ner på min man då han talar till vårt ofödda barn.

"Oj, var det en liten spark jag kände där?" frågar Severus smått chockat och ser upp på mig, jag nickar.

"Jag tror att vi har en blivande dansare, eller kanske blivande akrobat här inne." Jag lägger beskyddande mina händer om min stora mage och fnittrar.

"Eller, du kanske hellre vill spela quidditch när du bestämmer dig för att komma ut?" Ytterligare en spark följer med de orden och Severus rätar på sig.

"Jag är nog världens lyckligaste man..." viskar han och kramar mig från sidan medan vårt ofödda barn leker och dansar runt i min mage.

Severus hjälper mig att duka bordet ute på baksidan, det är en ljuvlig dag i juni och jag kan känna hur livet passerar förbi i en lyckligt lunkande takt. Allt är underbart och det känns som om jag och Severus äntligen kommit ditt vi vill även om vi kommer ha fler små äventyr, men av den mer normala sorten. Ha barn, arbeta, kanske flytta, bli gamla tillsammans och eventuellt barnbarn långt in i framtiden.

Jag torkar mig i pannan ännu en gång och pustar. Min rygg värker och mina ben är trötta.

"Duvan, sätt dig ner så plockar jag fram resten." säger Severus och kysser min tinning. Jag nickar med ett tacksamt leende och sätter mig i soffan utav trä som är täckt med tre tjocka dynor. Parasollet är uppsatt och skänker behövlig skugga då det är runt 29 grader ute. Jag lutar mig tillbaka och smeker mjukt min mage med runda rörelser.

"Tycker du inte det är dags att komma ut snart lilla vän?" viskar jag, stillhet möter min fråga och jag suckar med ett leende.

Jag hör rörelse i köket och Severus kommer ut med en bringare fylld utav lemonad och en kanna iste.

"Ta det försiktigt nu. Se efter vart du går." säger han och jag lutar mig framåt för att se lilla Jaxton komma utvandrande med ett kakfat i sina händer. Jag fnittrar lite över hur fokuserad han är på att bullarna ska förbli på kakfatet och hur långsamt han rör sig. Severus sätter ner de två bringarna på bordet och även han studerar lilla Jaxton som nu ställer fatet på bordet.

"Titta mamma! Já klara dé!" jollrar han glatt och klappar händerna innan han hoppar upp i soffan hos mig.

"Ja, titta va duktigt av dig. Och inte en enda kaka hamnade på marken denna gång." säger jag och kysser min son på toppen utav hans huvud där en kalufs utav svart hår finns.

"Få já bö-ja nu?" frågar min son med stora ögon upp mot mig. Jag ger honom en till puss, denna på pannan.

"Om du kan fråga ordentligt?" Jaxton suckar och jag kan se att Severus sitter och ler mot oss.

"Lyssna på din mor Jaxton." säger han och ser på sin son med sådan värme att mitt hjärta knyter sig.

"Fårrr jag börrja nu?" säger han med överdrivet långa r och det får mig att fnittra då han slänger med huvudet hit och dit. Jag nickar,

"Ja, börja du. Pappa kan säkert hälla upp lemonad till dig."

"Absolut." svarar Severus men Jaxton har fullt upp med att proppa in en halv muffin i munnen.

Severus häller upp lemonad till vår son och två glas med iste till oss båda.

"Jaxton, släng inte i dig kakorna sådär." jag ser på min son, "det räcker och blir över ska du se." Jaxton ser fundersamt upp på mig med sina isblå ögon och det svarta håret som ramar in hans ansikte fast det är lite lockigt som mitt.

"Men pappa gö'ju så nä'r du inte titta'r mamma!" utbrister han och fläktar målande med armarna där han har en kaka i ena och sitt halvfulla glas i det andra.

"Men vad säger du, gör pappa så?" säger jag och låtsas vara förvånad, min son nickar ivrigt,

"JAAA! Han gö' så!" Jag klappar min son på kinden,

"Då får ju du visa pappa hur man ska äta, kan du inte det? Kan du inte visa pappa hur en stor pojke äter så kanske pappa lär sig?" Jaxton har redan börjat stoppa in kakan i munnen igen men nickar ännu en gång ivrigt och jag ser hur han dinglar lite med benen.

Jag ser upp på Severus som sitter och ler. Han har på sig ett par svarta bomullsbyxor, en ljusgrön skjorta och jag vet att han är barfotad. Han ser ljuvlig ut och det riktigt strålar om honom var gång han ser vår son, precis som det gjort de senaste sex åren. Ända sedan första gången han fick veta att jag var gravid. Jag ser på min lilla familj runt om bordet och tar en klunk iste. Runt min hals hänger halsbandet jag för många år sedan fick utav Coraline och Joshua, inuti finns en lite bild på Jaxton och porträttet utav Severus. Jag drar med tummen över bilderna innan jag stänger berlocken och ser igen på min egna lilla familj, med handen på min mage. Livet är underbart...