Murderer without knife *Slow updates*

0.7

Jag stirrade upp i taket. Ännu en sömnlös natt. Jag hade stirrat på samma fläck i flera timmar nu. Daniel låg fortfarande bredvid mig och höll mig hårt mot hans kropp. Mitt huvud vilade på hans bröstkorg och jag kunde höra hans hjärta banka. Hans bröstkorg rörde sig upp och ner när han andades och man kunde höra honom viska små ohörbara saker i sömnen. Förutom det var hela huset tyst. Jag hade länge funderat på att gå upp och äta något men för det första kunde jag inte äta för jag skulle bli ännu fetare än vad jag redan är, och är det andra så höll Daniel i mig för hårt.

"Minna? Är du vaken?" Daniels röst fyllde rummet. Han viskade och jag nickade svagt men jag tror inte han märkte rörelsen.

"Mmm" mumlade jag.

"Väckte jag dig?"

"Närå, kan inte sova."

"Aw, kom här" sa Daniel och tryckte mig närmare honom och jag kröp längre in i hans famn. Han drog täcket över oss och det spred genast en behaglig värme genom min kropp. Jag stängde mina ögon och jag kände tröttheten ta över min kropp. Men jag somnade inte. Det var en känsla som gnagde i bröstet som störde mig. En gnagande känsla som aldrig riktigt försvann och den låg där, djupt inbäddad. Och den sa att något var fel.

Jag vred och vände på mig hela natten. Jag låg tätt mot Daniels kropp vilket gav mig en känsla av trygghet men ändå så var allt jag ville att gå ut i den friska luften. Jag stirrade in i den vita väggen. Den hade jag stirrat i många gånger. Mina tankar virvlade runt i huvudet och jag kunde känna tårarna bränna i ögonen. Rösterna i mitt huvud skrek på varandra och skapade en tornado av tankar och röster som jag bara fick huvudvärk av.

Du är så jävla dålig

Varför dör du inte bara?

Du kunde ha gjort det för länge sedan

Varför tog du inte chansen?

Det är inte precis så att ingen gillar att ha dig här

Daniel gör detta bara för att vara snäll mot dig

Han skulle egentligen ha gått för länge sedan

Han tyckte bara synd om dig som behöver vara själv

Men det har ju ingen dött av?

Eller jo, just det, DINA FÖRÄLDRAR GJORDE JU DET!

Och sedan var det bara skratt kvar. Rösterna skrattade åt mina tårar, åt min ensamhet, åt mina vänner och allt som kunde finnas i mitt liv. Tårarna rann ner för kinderna och jag försökte vara så tyst som möjligt så att jag inte väckte Daniel. Men jag tror han redan hört. För jag kunde känna hur han drog sig närmare mig (om det ens var möjligt) och la armarna runt min mage så att jag inte kunde gå.

"Det är för mycket... Jag skulle kunnat vara död nu." viskade jag fram mellan tårarna, jag vet inte om jag pratade med mig själv eller med Daniel. Men jag fick inget svar från honom iallafall. Jag blundade och lät tårarna rinna och jag försökte att somna. Men de enda som kom upp bakom ögonlocken var Reagans ansikte. Och jag orkade inte tänka på henne just nu.