Back to the beginning

- 20 -

Urgh, det kändes som någon bankade på mitt huvud. Trevligt sätt att vakna upp till. Snabbt öppnade jag ögonen och möttes av det ljusa ljuset. Reflexmässigt stängde jag ögonen och stönade till tyst för mig själv. Mina händer for upp till mitt dunkade huvud i hopp om att det skulle sluta. Men självklart gjorde det inte det.

Försiktigt och sakta öppnade jag ögonen igen. Min blick möttes av samma tak som vanligt. Jag vände mig och upptäckte inte förrän då att jag låg i en stor säng och inte den soffan jag brukar sova i hos Ellie.

Med ett ryck satte jag mig upp men fick ångra det snabbt då yrseln tog över och dunkandet i huvudet blev om möjligen ännu värre. Med händerna för ögonen för att stoppa yrseln hörde jag steg komma emot mig. Jag särade lite på fingrarna så jag kunde se emellan. Till min förvåning stod Cade där med höjda ögonbryn och kollade på mig som om jag vore dum.

Jag tog genast ner fingrarna och kollade mig hastigt runt i rummet. Det här var absolut inte Ellies stuga så då måste det vara... oh nej.

"Vi har inte legat va?!" utbrast jag förskräckt och stirrade på Cade. Han himlade med ögonen men jag såg hur det ryckte i hans ena mungipa.

"Du har alla kläder på dig, vad tror du?" suckade han irriterat. Han ställde ned ett glas med vatten han hållit i på bordet bredvid sängen. "Tyvärr kan jag inte ge dig en av de få alvedon vi har kvar. Dem behövs till annat så din bakfylla får du skylla dig själv för" flinade han.

"Bakfylla?" Jag var förvirrad. Vad pratar han om?

"Minns du ingenting från igår?" frågade han förvånat. Det fick mig att tänka efter. Vad var det senaste jag minns? Jag rusade ut ur Ellies stuga och stötte in i Cade. Sedan sprang jag till biblioteket och läste i boken. Boken?!

"Vart är boken?!" utbrast jag och kollade mig hastigt runt omkring. Den kan inte ligga kvar helt synlig där nere. Jag hoppas bara inte Cade läst i den.

"Du menar den här?" frågade han och drog samtidigt upp boken ur sin innerficka i jackan han för tillfället bar. Snabbt nickade jag och sträckte mig efter den. Cade var dock snabbare och ryckte undan den innan jag hann få tag i den. "Först vill jag veta om en sak är sann. Är jag snygg?" flinade han mot mig. Förvirrat kollade jag på honom samtidigt som jag höjde på ena ögonbrynet. Vad pratar han om? Visst är han lite snygg, men aldrig att jag skulle erkänna det.

"Du snygg? Eller hur" fnös jag och himlade med ögonen mot han.

"Det lät annorlunda igår kväll"

Jag stirrade avvaktande på honom. "Vad pratar du om?"

Han såg ut att fundera en kort sekund innan han kastade boken till mig och reste sig upp. Med målmedvetna steg gick han bort till sitt lilla kök och satte på vatten i en kastrull. "Te?"

Förvirrat nickade jag bara till svar. Jag höll boken hårt intill mig rädd för att den skulle försvinna igen. "Vad gör jag här?" Frågan jag kanske borde ställt från första början dök upp i mitt huvud.

"Du däckade i biblioteket så jag bar upp dig till min säng för jag kunde inte väcka mamma vid den tiden" svarade han fortfarande bortvänd från mig. Hans röst var låg och han lät väldigt fundersam. Jag har ingen aning om hur jag ska reagera så jag bara sitter kvar där i sängen med täcket uppdraget till magen och tittar framför mig. Borde jag vara arg över att han flyttat mig från biblioteket? Fast han tog faktiskt med boken hit så den inte försvann. Kanske borde jag vara tacksam istället?

"Har du läst något i boken?" Jag hoppades han inte hade det så han skulle bli nyfiken på vad det var för något där i. Jag ville lista ut vad det hela handlade om själv först innan jag delade med mig boken till alla andra.

"Jag slog upp den lite snabbt innan du vaknade" svarade han som om det vore ingenting. Jag där emot blev stel i hela kroppen.

"Vad har du läst?" frågade jag kallt. Han vände sig om mot mig och kollade fundersamt på mig, antagligen inte beredd på mitt tonfall.

"Lugn, jag såg bara alla ritningar. Förstå inte varför dem är så viktiga för dig" fnös han och vände sig bort från mig och fortsatte med det han höll på med.

"Rör aldrig boken igen. Den är min" fräste jag surt bortifrån hans säng. Det verkade vara droppen för honom. Tydligen tröttnade han snabbt på mitt humör. Han vände sig om återigen och la armarna i kors.

"Boken är inte din. Du hade inget med dig hit. Den är bibliotekets, alltså min" svarade han mig kallt. Jag stirrade ilsket på honom.

"Rör inte boken" det var det enda jag fick fram.

"Lyssna nu på mig Kaylee, du kan inte berätta vad jag ska göra och inte göra. Vill jag läsa i den förbaskade boken så gör jag det! Hör du det?" nu var han riktigt irriterad på mig. Minst lika irriterad på mig som jag var på han. Jag tänkte där emot inte stanna kvar för att få någon uppläxning. Med snabba rörelser reste jag mig upp ur den varma sängen och stegade mot dörren. "Stanna Kaylee" jag struntade totalt i vad han sa och slog upp dörren innan jag började springa. "Samma tid som alltid idag" hörde jag hur han fortsatte skrika efter mig. Precis som tidigare svarade jag inte. Om jag skulle komma dit eller inte återstod att se.

....

"Kaylee, vart har du varit?!" utbrast Ellie så fort jag kom innanför dörren till hennes stuga. Hon satt vid bordet med en massa papper framför sig. Jag orkade inte svara utan hängde bara av mig jackan, men var noga med att ta ut boken. Jag stegade sedan fram till soffan och sjönk ner där. Mitt täcke som alltid låg här lindade jag omkring mig. Trots att jag bara varit ute en kort stund hade jag blivit kall. Jag avskydde detta vädret. "Kaylee, frågar jag något så svarar du" Nu lät även Ellie irriterad. Vad var det med alla och bli irriterad på mig idag?

"Jag var hos Cade" svarade jag henne entonigt. Hennes ögonbryn åkte upp i pannan i en förvånad min.

"Cade?"

Jag himlade med ögonen och suckade. "Jag somnade i biblioteket igår och Cade hittade mig så han tog med mig till sig för att inte väcka dig" Med mening utelämnade jag delen om att jag blivit full på drycken jag hittat. Det var inget hon behövde få reda på.

Ellie bara skakade på huvudet åt mig. "Du har förändrats Kaylee" suckade hon. Jag visste inte om hon menade till det negativa eller till det positiva. Istället för att fråga väntade jag bara på att hon skulle fortsätta. "När du kom hit var du så rädd, blyg och oskyldig. Du skulle inte ens tänka tanken att göra något du inte fick. Nu går du vart du vill utan att säga till. Du säger emot och beter dig kaxigt. I stort sätt motsatsen till tidigare. Varför?" Hon verkade snabbt förstå min förbryllade min. "Missta mig inte. Man måste vara tuff här ute för att överleva. Men varför har du förändrats så fort?"

Jag var tvungen att fundera över det en kort sekund. Svaret slog ner inom mig som en blixt. När jag tänkte efter så var det ganska självklart varför. "Jag var inte mig själv i kupolen. Det fanns ingen plats att sticka ut. Speciellt inte om man som jag inte vill skada någon" Jag pausade för att fundera ytterligare en kort sekund. "Ellie, jag känner mig levande nu. Jag har en åsikt nu och jag har ett liv. Jag kan säga vad jag vill utan att behöva vara rädd för att straffas. Jag är fri!" utbrast jag glatt och slog ut med händerna i ren iver. Det jag sa var sant. Jag har aldrig känt mig så här levande förr.

"Jag är glad att du mår bättre och känner dig så fri Kaylee, tro mig" log Ellie mot mig. Hon tog alltid hand om mig. Jag skulle nog nästan kunna säga att jag älskade Ellie som en mor. Jag själv hade ju aldrig haft en mamma och att nu har en som tar hand om mig och faktiskt bryr sig om mig och mina känslor var helt otroligt. Aldrig har jag känt mig så levande. Så omtyckt.
----
GOD JUL PÅ ER! Som en liten julklapp får ni två nya kapitel idag ! Hoppas ni gillar dem!
Kram
whateverSmile ❤️