Back to the beginning

- 23 -

"Alltså jag är fortfarande mållös Aleah. Inte visste jag att ni hade så mycket teknik prylar!" utbrast jag och gestikulerade med armarna. Det var dagen efter och jag hade precis varit och mött upp Aleah vid växthuset efter hennes pass. Vi skulle inte fortsätta planera förrän ikväll när alla andra sysslor var gjorda så jag var fri nästan hela dagen.

"Jag vet visst är det helt fantastiskt! Jag var lika förvånad när jag fick reda på det" skrattade hon hjärtligt bredvid mig. "Och jag kunde nog se hur Cade stirrade på dig när du kollade dig runt" fnittrade hon bredvid mig och petade mig i sidan med sin armbåge. I ren förvåning stannade jag upp och bara stirrade på mig vän. Var hon inte riktigt klok?

"Jag och Cade tål inte varann, vi är bara vänner. Knappt det" förtydligade jag för henne. Hon bara ryckte på axlarna och fnittrade.

"Jag berättar bara vad jag såg"

Efter att de visat mig det nya rummet hade jag fått en liten genomgång av vad som gällde. Till min förvåning hade jag och Cade återigen börjat komma överens lite. Det var inte mycket men tillräckligt för att vi inte skulle slå ihjäl varann.

"Du är omöjlig Aleah" skrattade jag och började gå igen. Jag såg i ögonvrån hur hon återigen ryckte på axlarna. Vi var på väg till Ryan nu för att hälsa på honom. Jag hade inte sett mycket av honom de senaste dagarna och tydligen hade inte Aleah det heller. Hon pratade nämligen nonstop om honom och gjorde hon inte det så retade hon mig för något. Men jag klagade inte. Det var roligt att se någon så kär och lycklig som Aleah var.

Vårt glada prat avbröts abrupt av ett otroligt tjut. Jag såg hur Aleah stelnade till och kollade upp mot skyn. Då förstod jag, det var varningssignalerna för att det var soldater på väg.

"Vi måste iväg!" utbrast Aleah stressat. När signalerna hördes skulle alla ner i grottan där värmekameror inte nådde på grund av något material de byggt in i taket. Vi såg hur alla framför oss sprang mot närmsta hus. Aleah tog min hand och vi började göra det samma. När jag såg vilken stuga vi var på väg mot stannade jag nästan upp i ren vägran. Som tur var tog mitt förnuft mig till fånga. Jag kunde inte vara barnslig nu, detta var på liv eller död. Soldaterna fick inte få reda på vart vi befann oss! Jag kunde oroa mig senare för att jag tvingats in i Cades stuga igen.

"Skynda dig Kaylee!" utbrast Aleah när hon kastade sig mot stegen. Jag visste att det bara handlade om några få minuter innan helikoptrarna var över oss och tills dess måste vi vara under jord, säkra. Jag kastade en sista blick ut och fick till min chock syn på en liten flicka som virrade omkring. Hon kunde inte vara mer än något år gammal. Det fanns ingen annan i närheten när jag kollade. Jag var tvungen att hämta henne!

Jag struntade i att Aleah skyndade på mig att ta mig till stegen. Istället sprang jag mot dörren och ut mot flickan. Hon spärrade upp ögonen när hon fick syn på mig.

"Kom här tjejen, vi måste in" försökte jag säga mjukt men bestämt till henne. Hon sträckte som tur var upp armarna mot mig och jag lyfte upp henne i min famn. Tur att hon tänkte vara på min sida. Jag visste att jag inte kunde klättra ner för stegen med ett barn i min famn. Stressat kollade jag mig omkring.

"Kaylee, här borta!" hörde jag plötsligt hur nån ropade. Jag fick syn på Cade i något av de större stugorna. Snabbt började jag springa mot honom med flickan som klamrade sig fast vid min hals. När jag väl kommit fram till Cade puttade han mig i riktigt mot en av trapporna ner i grottorna. Han tog flickan i från mig och mumlade lågt med henne så hon började tjuta av skratt. Tillsammans tog vi oss ner under mark mot hållet där alla skulle samlas. Jag var helt slut i kroppen efter min lilla spring tur med paniken i bröstet.