Back to the beginning

- 26 -

Jag stod och granskade de muskulösa vargarna som stod fastbundna vid slädarna. Vi skulle tydligen ta dem till stället vi skulle jaga på. Vissa av vargarna lekte kärleksfullt så gått det gick med varandra medan vissa stod helt stilla och bara väntade. Jag kan inte mycket om vargar men jag tror de lugna är de äldsta. Det känns i alla fall mest logiskt.

"Visst är dem majestätiska?" Jag ryckte till utav att Ryan hade slutit upp vid min sida. Han och Ian var två av dem som också skulle med idag.

"Mer läskiga, men visst är de vackra" mumlade jag fram. Det var skrämmande att de vargarna lätt kunde attackera och döda oss om de så skulle vilja.

"Ändrade planer Kaylee, vi ska inte jaga. Vi ska attackera ditt folk" en hånande röst fyllde mitt huvud och avbröt mina funderingar. Irriterat kollade jag bakom mig och fick syn på Ian som kom gående mot oss. Han avskydde fortfarande mig och jag avskydde han. Det enda vi faktiskt var överens om.

"Vad menar du?" fnös jag irriterat. Han kunde verkligen få mig att tappa humöret direkt.

"Precis vad jag sa, vi ska attackera en transport med gods" flinade han och gick förbi mig mot vargarna. Jag svarade inte honom utan kollade bara tveksamt på Ryan bredvid mig. Var jag redo för att se kupolen? Där jag växt upp och levt hela mitt liv? Ryan gav mig ett uppmuntrande leende vilket fick mig att bli mer avslappnad. Det var strax dags att dra.

.....

"Stanna!" Cades röst ekade ut över oss alla. Vargarna saktade in och tillslut stod alla slädar stilla. Jag kollade mig nyfiket omkring. Framför oss ett par hundra meter iväg tornade kupolen upp sig. Jag flämtade till när jag tagit in hela den enorma byggnaden framför mig. Aldrig hade jag trott att den såg ut så här på utsidan! Det var som vanligt glas och man kunde se konturerna svagt från detta hållet på byggnaderna innanför.

"Alla vet vad dem ska göra, transporten kommer strax!" fortsatte Cade att ropa ut över alla. Alla nickade entusiastiskt till svar och kollade ivrigt mot kupolen. "Kaylee, du stannar här. Det är för farligt för dig att följa med okej?" Cade kollade strängt på mig. Jag slet min blick från kupolen och mötte hastigt hans. Jag nickade snabbt till svar innan jag kollade tillbaks på mitt gamla hem. Det var så stort!

Alla män rusade iväg igenom snön mot kupolen. Tydligen skulle det vara någon vagn vid ingången. Jag kunde inte se den här ifrån. Kanske var den precis bredvid porten och smälte in lite i kupolen?

Jag ägnade männen inte en blick. Jag var hänförd utav kupolen. Hade jag verkligen levt där inne i 18 år? Jag skulle vilja se en liten glimt utav hur det ser ut. Bara för att fräscha upp minnet. Det kan väl inte vara så farligt? Om jag bara gå en liten bit framåt? Bara så jag kan se bättre?

Jag kastade en blick mot männen och såg att de redan var framme. Om de drar till sig uppmärksamheten där borde det inte vara nån som ser mig? Eller i alla fall lägger märke till mig?

Försiktigt och vaksam gick jag sakta fram mot kupolen. Bestämd över att bara gå så långt fram att jag kunde se in bättre. Jag blev mer och mer förvånad över hur stor kupolen var ju närmre jag kom. Tänk om jag fick se mina vänner? Eller Jason? Tankarna började snurra inom mig. Vad skulle hända om dem fick syn på mig?

Tankarna försvann däremot snabbt ju mer fascinerad jag blev över kupolen. Jag hade ingen kontroll över benen längre. Dem tog mig bara framåt hela tiden även om jag sa nej. Jag kan inte säga att det var mot min vilja, för jag ville gärna komma så nära som möjligt.

"Kaylee!" ett skrik får mig att vakna upp. Jag märker att jag är alldeles för nära kupolen. Med ett ryck stannar jag och stelnar till. Jag kollar framför mig mot porten. Där står en soldat och stirrar på mig. Han håller en sorts telefon i andra handen och jag kan se hur hans läppar rör sig. Ajdå. Dem har märkt mig. Jag vänder mig om och ser hur Ryan ropar på mig. Cade är strax bakom och knyter fast det sista på slädarna samtidigt som han kastar blickar av oro mot mig. "Spring!" Ryan skriker igen när han ser att han fått min uppmärksamhet. Det är nu skräcken sätter klorna om min ryggrad. Ett chockat läte kommer ur mig men jag gör som han säger och börjar springa.