Våga älska..igen - Alexis & Mr Clay

Kapitel 25 - Brevet

- Clay , vadå London? Jag kan inte åka dit, nej nej nej! Jag har skola, jobb som jag redan missat..det går bara inte. Säger jag

Han håller i min hand och säger med en lugn röst

-jag har ordnat allting åt dig Alexis, tror du inte jag tänker på ditt bästa?

Jag sitter där helt förvirrad...sist jag var i London var det här med Michael..hur ska jag våga åka dit med clay...med en man som jag är kär i samt helt förvirrad över..inte igen...ska de hända samma sak som de hände med Michael. Jag föser bort tankarna och den enda tanken som dyker upp är Jane.

-clay, jag vill åka men...det här med Jane. Jag vill förstå...vad gjorde hon där med bara handduk i din lägenhet..säger jag och känner bara att jag egentligen inte vill veta sanningen. Men jag måste...

- glad att du drog upp det, det är inget mellan mig och henne och har aldrig varit, förutom en gång för längesen då vi kysstes när vi var fulla. Men mer än det så har de inte varit något. Och hon var i handduk den dagen pga att det ösregnade den dagen och jag skulle ha personlig möte med henne och hon ville gärna ta en dusch , det jag inte förstår är varför hon gick ut och öppnade dörren. Jag var i mitt sovrum och fixade så hundarna skulle ha de bekvämt. Och helt plötsligt står du där..säger han och blir tyst. Han tar tag i mig och stirrar djupt i mina ögon.

-skulle aldrig gjort något sådant mot dig, tänk aldrig så..och tack för presenterna för hundarna, dem älskade det.

Jag ler ganska fånigt. Jag behärskar mig och harklar.

-ehm okej, hehe..men när är den här resan med London? Frågar jag

-imorgon , säger han och släpper taget om mig.

-va...clay sluta vara full av överraskningar, det är taskigt och inte okej! Menar hur ska jag hinna packa allting!? Säger jag frustrerad och stiger upp och gör i ordning stressad.

Clay kommer fram och tar tag i min arm.

-du behöver inte ta med något, har allting där. Säger han roat.

-men...säger jag förvirrad men ger upp.

Vi går ner och säger de till mamma o pappa och dem blir glada. Och mamma blinkar till mig och gör grimaser som att jag och han är något. Jag bara himlar med ögonen och går upp och fixat en väska, clay åker iväg för att fixa allting med hans bil, saker och ting. Jag säger till dem att jag ringer Lea för att säga en extra hejdå och blir ledsen över att jag inte hinner träffa henne en sista gång innan jag åker.

Lea blir otroligt glad över nyheten om London, och hoppas och ber att jag och clay blir tillsammans. Jag suckar och skrattar till för att göra henne på humör. Hennes läge är iaf bättre enligt henne. Och det glädjen mig.

Efter samtalet så ligger jag i min säng och kan inte förstå vad det är som kommer hända imorgon..jag öppnar min låda vid sängen och finner plötsligt en bok..jag öppnar den och kommer ihåg jag hade lagt en bild där. Jag ser den och där är jag och Natalie..

Bestämmer mig för att skriva ett brev till henne och lägger in bilden med.

"Brevet"

Hej..

Jag har inte skrivit mitt namn och du undrar nog vem jag är, det kommer du nog veta och förstå under textens gång.

Jag hoppas att ditt barn gör dig lycklig , och har gett dig en form av glädje i allt det tråkiga som hände dig. Jag önskar att du istället för att vänt ryggen mot mig, hade bett om min hjälp. Jag var ensam och förrådd mest av dig. Blev mobbad, utsatt för saker och ting som kunde ha skippats ifall du hade varit vid min sida. Men nu, idag så är det okej..okej att det hände, jag har förlåtit mig själv till en viss del. Jag kommer nog gå vidare efter ett tag för just nu är det fortfarande svårt.