Känd eller Kär

XI

Viktigt i slutet!

><><

Jag har varit här i flera år. Nu är första gånger på evigheter som jag åker någon annan stans. Visst jag har varit på andra sidan vattnet i Oakland och borta i dem stora skogarna. Men det är bara en timmes bilresa ungefär. Nu ska jag sätta mig i ett plan, nej vänta, en privatjet och flyga hela vägen till Los Angeles. Jag har inte varit där sedan jag lämnade boet och körde upp till San Fransisco för att bo själv och visst finns det en vag oro för att jag ska råka stöta på mina föräldrar. Men å andra sidan är dem väl ute på någon resa i världen eller fastlimmade framför sina datorskärmar. Dessutom är staden enorm så chansen att jag skulle möta någon utav dem är så minimal att den nästan inte finns över huvud taget. Men vad ska jag säga om jag träffar dem? Ska jag vara glad eller arg? Förlåtande eller inte? Det är en enkel fråga. Jag kommer aldrig förlåta dem. Eller jo, möjligtvis. Men det skulle kräva otroligt mycket från deras sida. Tanken har aldrig slagit mig att dem kanske känner till det som händer mig. Tidningarna som jag har sett har endast varit lokala så vad som skrivs borta i LA har jag ingen aning om. Man kanske tycker att dem borde höra av sig om dem hör något men om jag känner mina föräldrar rätt så kan det lika gärna vara så att dem totalt ignorerade artikeln.

Det är en dag blåsigare än vad jag någonsin varit med om tidigare. Jag drar min jacka tätare om mig och försöker få bort håret som kastas vilt in i mitt ansikte.

Framför mig står jetplanet. Utsidan är lackad i guld som glänser otroligt vackert även om solen inte lyckas tränga igenom de tjocka molnen. Min väska står bredvid mina fötter. Den är inte så stor men jag har ingen aning om hur länge jag blir borta. Dessutom tvivlar jag inte på att det finns gott om butiker i Los Angeles som säljer kläder, mycket finare än de jag äger.

Mitt dagdrömmande bryts när en hand läggs på min axel. När jag sneglar på personen ser jag att det är Chris som har kommit fram och står nu med en kärleksfull blick och stirrar på planet.

"Beatrice", säger han drömmande och ler.

Jag kan inte låta bli att titta på honom med ett frågande uttryck.

"Va?" säger jag och han nickar mot planet.

"Hon är halva skälet till att jag vill ha det här jobbet. Bästa köpet jag någonsin gjort, aldrig ångrat mig en sekund." Jag drar ihop ögonbrynen och tittar på planet igen. Motorerna är startade och vrålar så högt att vi är tvungna att nästan skrika.

Det är något jag aldrig har förstått mig på. Kärleken vissa kan känna för ett fordon eller, ja, ett plan. Hur kan man älska en stor klump av metall? Varför dras man till något så dött och kallt? Men å andra sidan; varför förälskar man sig i ett vandrande skelett klätt i kött och skinn? Kanske för att man själv är ett? Det är väl ganska logiskt antar jag. Det finns många saker andra gör som förvirrar mig och som jag inte förstår mig på. Sen är det väl likadant för andra som känner mig, de väldigt få som faktiskt gör det, men jag skulle själv säga att jag är mycket normal.

"Nå?"

Jag är tvungen att blinka ett par gånger och ta mig tillbaka till verkligheten.

"Förlåt jag sov inte så bra inatt", säger jag ursäktande.

"Det är normalt att inte kunna sova när man är nervös."

"Jag är inte nervös! Det bara händer ganska ofta att jag spenderar de flesta av mina sovtimmar vaken", försvarar jag mig själv.

"Det är inget fel med att vara nervös, Celine."

Jag suckar. Jo, enligt mig. Om man är nervös så ses man som svagare och jag vill inte att folk ska få den bilden av mig. Sättet andra ser mig påverkar hur jag själv ser mig. Negativt eller inte? Det har jag ingen aning om det beror väl på. Men därför är min image otroligt viktigt för mig.