Den magiska havsnäckan

En sista titt på jordlivet och stålgrå himmel

Allt hände så plötsligt att Cornelia inte hann uppfatta vad som egentligen hände. Vattnet som någon minut innan hade varit stillsamt och lugnt började utan förvarning bryta upp i vågor. Ett högt flämtande steg ur hennes mun när hon kastades ur sin uppblåsbara madrass. Hon gled utan vidare ner i det kyliga vattnet och kände hur kylan omslöt henne. Vattnet fyllde hennes mun och hon kände hur magen spände sig av kylan. Det dunkande ljudet av det oroliga, kompakta vattnet var för högt för att Cornelia ens skulle kunna höra hur Adilyn drog efter andan. 

¨¨¨

Hur mycket Cornelia än sparkade för att få huvudet att nå upp över ytan lyckades hon inte. Tvärtom. Hennes insats gav motsats effekt. Ljudet av ett panikslaget gurglande steg ur hennes kvävda mun. Vattnet omkring henne var betydligt mörkare och kallare än det varit när hon och Adilyn simmat ut. 

"A.... A... di..." lyckades hon få ur sig när hon såg sig vilt omkring. Den lila madrassen Adilyn legat på var uppslukad av vattnet och Adilyn sågs inte till någonstans. Innan Cornelia hann bli panikslagen av att Adilyn var borta kände hon plötsligt hur hon drogs neråt. Som en en kraft, eller rättare en ström, inte ville att hon skulle nå upp till ytan. Känslan av någonting kallt och strävt som slöt sig runt hennes sparkande ben fick henne att rycka till. Hennes ben snördes ihop utan att hon kunde kämpas ihop. Cornelias sista titt på "jordlivet" var hur den stålgråa himlen tömdes på molnen och hur en örn flög genom luften med majestätiska utslagna vingar innan hon drogs ner i det mörka vattnet och kände hur det lilla syret som fanns kvar lämnade hennes lungor.