Murderer without knife *Slow updates*

0.9

Ännu en gång satt jag i Daniels bil. Han var tyst som vanligt och koncentrerade sig på vägen. Jag tittade ut genom fönstret och försökte att komma på vad vi kunde prata om. Det var inget som kom upp i huvudet på mig. Det var helt tomt. Alla samtalsämnen som vi hade haft när vi var små. Alla gånger Reagan hade hållit samtalet uppe och pladdrat på om allt och ingenting. Jag önskade faktiskt att hon skulle vara här just nu. Men ändå inte.

"Då var vi framme!" sa Daniel och jag väcktes ur mina tankar. Jag vände huvudet och tittade rakt fram. Jag såg sand och träd. Det var det enda som var framför mig. Jag var så förvirrad just nu.

"Daniel? Vart är vi?" frågade jag och tittade på honom. Han såg helt normal ut. Bara inget leende som prydde hans ansikte. Inte någon glimt i ögat eller någonting. Han bara stirrade rakt fram.

"I nuet" var det enda som flydde från hans läppar. Han vände huvudet mot mig och för första gången var hans ögon mörka. De ljusblåa ögonen hade ersatts med ett par svarta. Hans ögon var svarta.

"Vad gör vi här?" frågade jag och jag började bli mer och mer orolig över vad som höll på att hända.

Min största rädsla var att bli kidnappad. Ända sedan femman då det hade varit någon på skolan som blivit tagen och sedan mördats. I femman var jag så rädd att jag behövde åka till doktorn flera gånger i månaden, eftersom jag hade svimmat när jag gått till skolan själv. Jag hade ständigt högt blodtryck och jag behövde alltid ha någon bredvid mig för att jag skulle känna mig trygg. Jag blev paranoid och det fortsatte ända in i sjuan. Det var då Daniel och Reagan hade blivit mina bästa vänner och det var Daniel som hade hjälpt mig att få bort rädslan. Jag har ingen aning om hur han gjorde det men den försvann efter någon vecka.

Och nu satt jag här, med den personen som gjort mig fri från rädslan av att bli kidnappad. Och nu kom den tillbaka. För Daniel tänkte kidnappa mig. Jag visste det. Han kommer döda mig.

"Du ska se vad världen är för något" sa Daniel och denna gången log han faktiskt. Men inget vanligt leende. Det var inte Daniels leende. Det var alldeles för stelt och det gav mig kalla kårar. Utan en blick till vände han sig om och öppnade bildörren. Han klev ut och jag såg hur han drog in den friska luften genom näsan. Sedan stängde han dörren och gick med stora kliv bort från bilen.

Jag satt kvar en sekund och bara stirrade efter honom. Skulle jag följa efter? Skulle jag låta ödet bestämma? Men om jag inte gick efter, vart skulle jag ta vägen då? Jag kunde varken köra bil eller springa bort från platsen för jag har ingen aning om var jag är någonstans. Jag fick helt enkelt följa efter, det var det enda valet.

Höstkylan slog emot mig när jag klev ur bilen. Det blåste något fruktansvärt och jag kunde känna en doft av fukt och salt. Det var nästan som om jag var vid havet. Under mina fötter var det sand blandat med gräs. Jag tittade mig omkring innan jag stängde bildörren. Skulle någon höra om jag skrek efter hjälp? Det var ingen här. Helt öde. Ingen skulle höra mig.

Daniel syntes inte till någonstans. Jag tittade åt det hållet han hade gått, men det var ingen där. Jag svalde men började gå åt hållet han gått. Det var en stig in i skogen. Träden runt omkring var ruttna och grenarna stod åt alla håll och piskade mig i ansiktet där jag gick. Mina skor blev smutsiga av det leriga men lövbeklädda underlaget. Jag försökte att gå fort men klumpen i magen växte bara för varje steg jag gick.