Murderer without knife *Slow updates*

1.0

Mina fötter bar mig genom den smala stigen genom träden och ut i den rena sanden. En svag doft av salt blandade sig med sanden. Jag tittade runt omkring mig. Jag var på en strand. Havet slog mot klipporna och det blåa vattnet sköljde över sanden och gjorde den mörkare. Jag såg inga spår efter Daniel. Hade han försvunnit? Det var väl hit han gick? Eller missade jag en stig någonstans?

Precis när den tanken passerade i mitt huvud dök en mörk skepnad upp mitt på stranden. Den var vänd med ryggen mot mig så jag kunde inte se vem eller vad det var. Jag kände klumpen i magen fortfarande men nyfikenheten hade tagit över min kropp. Jag tog några steg närmare skepnaden men jag ville inte gå ända fram. Trots allt kunde det vara en kidnappare.

"Daniel?" skrek jag ut för att överrösta både vågorna från havet och den starka vinden som plötsligt dykt upp. Skepnaden vände sig om men jag kunde inte se om det var Daniel eller inte. Jag tog ännu ett steg närmare för att visa att jag vågade.

"Daniel?" ropade jag igen men skepnaden visade inget tecken på att han hörde denna gången. Ännu ett steg framåt.

Gör det inte.

Jag kände hur jag skakade till lite. Det var någon i närheten. Någon som sa åt mig att inte göra det. Jag svalde. Varför inte? Det kan ju vara Daniel?

Du kommer ångra det.

Gå inte fram.

Jag ignorerade rösten i mitt huvud och tog ännu ett steg framåt. Det var bara några meter kvar innan jag var framme vid gestalten. Jag kände hur klumpen i magen hade försvunnit för nu men den kom tillbaka i omgångar.

Den svarta gestalten hade huva på sig vilket gjorde att jag inte kunde se hans ansikte. Jag var ganska säker på att det var Daniel. Samma breda axlar, samma smala ben och de beniga händerna som hängde vid höfterna. Jag blev mer och mer nyfiken på vad han ville och jag glömde bort rädslan. Nu var det bara han och jag.

Gör det inte.

Hela jag skakade av rösten som viskade inom mig. Det var som om den kontrollerade mig. Jag tog tre steg till fram och kände hur blåsten ökade runt omkring mig. Den tog tag i mitt hår och slet det hit och dit. Men allt jag ville var att komma fram till Daniel. Han skulle kunna förklara vad som händer.

Han kan inte.

För det är inte han.

Lyssna på mig, Minna.

Det är inte han.

'Jo det är det!' fick jag lust att skrika men jag höll tyst. Det är Daniel. Det är han som står där. Jag lovar.

"Daniel? Snälla svara mig!" skrek jag men det kändes bara förgäves. Han svarade inte. Det enda som hände var att vågorna slog hårdare mot klipporna runt omkring oss. Trädens grenar slog runt omkring sig och blåsten ökade för varje steg jag tog närmare honom. Det var bara några få meter ifrån oss.

Tre meter.

Två meter.

Sedan stannade jag.