Murderer without knife *Slow updates*

1.1

Det kunde inte vara Daniel. Det var inte hans ansikte. Det var inte hans ljusblåa ögon, de här var gröna, nästan lysande. Det var inte hans bleka ansikte. Jovisst, ansiktet var blekt, men blekare än Daniels. Det var inte samma lätt blodröda läppar, de var verkligen blodröda. Och det rann blod från ena mungipan. Det var inte Daniel. Det var inte en människa. Det var ett monster som stod framför mig.

Jag skrek. Jag skrek så att mina lungor gjorde ont. Jag skrek så att fåglarna flög från träden och kraxade åt mig att sluta. Jag skrek så att vinden upphörde och det enda som världen kunde höra var mig. Men det var ingen som kom springandes och räddade mig. Killen framför mig tog inte av sig halloweenkostymen och skrattade och sedan skulle vi gå hem och skratta tillsammans åt att jag gick på det. För det var inget halloweenskämt. Det var inte på låtsats. Det var riktigt.

"Schhh" killen viskade i mitt öra och hans varma andedräkt fick mig att rysa. Jag tystnade direkt och backade bakåt av chock. Det var Daniels röst. Men inte hans ansikte.

"Vem är du?" viskade jag fram eftersom min röst inte var stark nog. Tårarna hotade med att rinna ner för kinderna av rädsla. Killen framför mig flinade så att jag kunde se hans vita tänder.

"Daniel" sa han och jag skakade på huvudet.

"Du är inte Daniel!" viskade jag och tog ännu ett steg bak. Blodet från hans mungipa droppade ner på hans svarta hoodie och han flinade lite innan han torkade bort det med ärmen.

"Det är jag Minna. Tror du mig inte?" frågade han och mitt hjärta pumpade snabbare för varje ord han sa. Jag orkade inte mer.

"Sluta! Du är inte Daniel! Vart är han?" skrek jag. Denna gång var det lättare för jag kände ilskan inom mig. Jag ville ha Daniel här. Han visste vad som pågår. Han skulle ta min hand och ta mig bort härifrån. Han skulle krama om mig och säga att det bara var en mardröm. För det här var inte på riktigt. Det var inte blod som hade droppat från hans mungipa. Han var inget monster. Ingen vampyr. För sådana finns inte.

"Vart är Daniel?" skrek jag ännu en gång. Killen skrattade. Hans skratt skar sig i mina öron. Det var inte Daniels heller. Detta var manligt.

"Han är precis framför dig gullet! Bara titta framför dig!" skrattade han och svepte med händerna över hans kropp. Det var inte Daniel. Det var inte Daniel.

Du skulle ha lyssnat på mig.

Rösten var tillbaka. Den här gången viskade den inte utan det var en stark kvinnlig röst som flög genom mitt inre. Det var inne i mitt huvud. Och den gjorde mig svag. Jag blundade för att se till att vakna. Det var en mardröm. Det var inte verkligt.

"Öppna ögonen älskling" Jag öppnade ögonen och kollade ut i tomma intet. Det var ingenting framför mig. Bara sand, träd och hav. Ingenting. Plötsligt kände jag en hand på min axel och en varm andedräkt mot mitt öra.

"Det kommer bara sticka till lite. Slappna av"

Och sedan kände jag två stick i halsen och allt blev svart.