Det sägs att ens första riktiga kärlek är som ett ärr. Dagen det tar slut, om det tar slut så kommer kärleken förvandlas till ett ärr. Och det var precis vad det gjorde i mitt fall.
Det gick timmar, dygn, veckor utan att jag åt, utan att jag tog upp telefonen som oftast låg vid sida, utan att jag rörde mig ur sängen. Det var hemskt.
Jag fortsatte skriva till henne i hopp om att hon inte var bort, men jag fick inget svar.
Men sedan så kom det en dag, den dagen. Jag ställde mig upp på mina skakiga ben och gick fram till spegeln. Det gjorde ont bara av att veta att killen som reflekterades i spegeln var jag. Jag var killen som hade hår som spretade åt alla håll, killen som hade revben som syntes mer än vad de borde, det var jag. Oscar Enestad. Och allt detta pågrund av en tjej, min första kärlek. Ganska så sjukt eller hur? Det tyckte jag också.
Istället för att stå och kolla på den ofattbart fula synen tog jag mig i kragen och började om. Ett nytt blad. Jag bestämde mig för att gå ut med en tjej som hade frågat mig om jag ville hitta på något under en lång period. Emma.
Fyra bokstäver, ett namn. Fast ändå så mycket mer.
Nu tänker ni säkert, men Nicole? Visst, Nicole lämnade aldrig mina tankar men jag mår bra nu. Jag kan inte fortsätta leva i det förflutna. Fast jag kan inte heller säga att jag har glömt henne. Jag saknar henne men om jag någonsin skulle se henne igen vet jag inte vad jag skulle göra. Låtsas som att jag inte känner igen henne? Gå tillbaka och lämna Emma? Nej, det är bra så som det är nu. Nicole lever kvar i mina tankar.
