Murderer without knife *Slow updates*

1.2

Hela mitt huvud snurrade när jag äntligen satte fötterna på jorden. Jag gnuggade handen mot pannan i ett försök till att få bort smärtan. Jag stönade lite och tittade upp. Känslan i magen kom vällande upp tillbaka och jag behövde böja mig över närmsta papperskorg när den kom upp. Jag tittade upp igen. Jag såg ut att vara på någon slags buss. Men den gick sjukt snabbt. Hela världen verkade svischa förbi på några sekunder. Och bussen var dessutom tom. Det var bara jag och föraren. Jag vinglade till lite när bussen svängde.

Jag försökte genast ta mig fram till föraren. Jag tog tag i stångarna som var uppradade vid varje sätesgrupp för att inte trilla omkull. När jag kom fram till den främre delen av bussen satte jag mig vid sätet närmast föraren.

Killen som satt bakom ratten såg ganska gammal ut. Han hade grått långt skägg och svarta glasögon. Hans mörkhyade ansikte var rynkigt och hans händer skakade när han körde. Han såg mycket koncentrerad ut och verkade inte ha lagt märke till mig. Jag harklade mig för att få hans uppmärksamhet, vilket jag fick.

"Ursäkta mig men vad gör jag här?" frågade jag med en aning skakig röst. Men jag fick stoppa undan blygheten nu. Jag ska få veta vart jag är.

"Ja hur ska jag veta det?" svarade den gamle mannen och skrockade till. Han kändes som en mysig farfar när han skrattade. Döm mig inte.

"Men vart är vi?" frågade jag och tittade ut genom fönstret. Jag kunde inte se någonting. Det var bara svart flimmer som fångade mina ögon.

"Slutstationen" svarade mannen kort. Han tog tag i en liten högtalare under ratten.

"Slutstation. Slutstation" sa han maniskt. Jag rynkade pannan. Det var ju bara jag här?

"Vad är slutstationen?" frågade jag och bussen stannade tvärt. Dörrarna öppnades och mannen pekade med ett krokigt finger mot mörkret utanför.

"Det där" sa han och reste på sig. Han tog mig under armarna och släpade ut mig genom dörrarna, även om jag hade kunnat gå själv. Jag skrek till och frågade vad han höll på med utan att få något svar. Han släppte ner mig på marken och lämnade mig där. Han klev in i bussen igen och lika snabbt som vi kom hit, var han försvunnen igen.

Jag tittade mig omkring. Det var bara mörker omkring mig. Allt var bara svart. Det var som att vara instängd i ett litet svart rum där väggarna kröp närmare. Känslan av obehag bubblade upp igen inom mig och jag böjde mig ännu en gång fram och kräktes på asfalten. Jag ställde mig upp på vingliga ben medan jag kände den fräna smaken i munnen. Jag spottade på marken några gånger innan den försvann.

"MINNA" en högtidlig röst ljöd över platsen. Det lät som en inspelad röst som spelades upp i en högtalare som var på högsta volym. Jag fick nästan hålla för öronen av ljudet.

"DU ÄR UTVALD TILL ATT BLI EN DEL AV SLÄKTEN. DU ÄR NU REDO ATT GÅ" jag rynkade pannan och tittade mig omkring. Utan att jag styrde min kropp stängdes mina ögonlock sakta och allt försvann runt omkring mig.