Murderer without knife *Slow updates*

1.4

Jag öppnade ögonen nästa dag i ett helt annat rum. Det här rummet hade svarta väggar med stora tavlor hängande över tapeten. Tavlorna visade en ängel. Ängeln hade ändrat rörelser för varje tavla. På ena tavlan kunde den stå upp och på den andra var den på väg ner och den tredje satt den ner. Ängeln hade svarta vingar men vanliga kläder på sig. Det såg ut som en kille. Han hade på sig en stor vit t-shirt och blåa slitna jeans. Jag kunde inte se hans ansikte, han tittade ner på sina bruna skor på varje tavla. 

"Visst är tavlan vacker" en mörk basröst ljöd över rummet. Den var stark och kom från det högra hörnet. Jag satte mig upp och tittade åt det hållet. Det var alldeles mörkt i hörnet. Det enda ljus som fanns i rummet var över mig. 

Plötsligt såg jag en lång man stiga ut ur mörkret. Han hade en svart kavaj på sig med matchande byxor. Han hade en käpp i ena handen och stötte sig på den medan han klev framåt långsamt. Han hade en hög hatt på huvudet. Hans ansikte var smalt och hans ögon var djupblåa. Hans mun var liten och smal, det var bara som ett streck. Han var rynkig och såg väldigt gammal ut.

"Ja det är den" sa jag när jag märkte att jag stirrat på honom en stund. 

"Jag förstår att du undrar vem jag är? Är det så?" sa han och jag kunde se hans tänder när han log. Jag log tillbaka och nickade. 

"Jag är Rickard. Jag är Daniels pappa" sa han och sträckte fram handen. Jag tog den. Jag kunde känna varenda ben i den och hur blodet pumpade i ådrorna. Av ren förskräckelse släppte jag hans hand och drog min mot mig. Han skrockade högt och höll sig för magen av skratt. 

"Var inte rädd, gumman lilla! Jag är inte farlig" sa han och log med hela ansiktet. 

"Men jag trodde Daniels pappa var död?" sa jag långsamt. Det var som om jag var osäker på om det var de rätta orden. Om det var det rätta språket. 

"Har han sagt det? Jaha, här är jag iallafall!" sa han och ryckte på axlarna. När hans axlar höjde sig knakade benen och jag knep ihop ögonen i samma sekund, men öppnade de så fort ljudet var borta.

"Jag är M-" började jag

"Minna ja! Det vet jag redan!" fyllde han i och skrattade. Han sträckte fram sin hand ännu en gång och jag tog den. 

"Ska vi hälsa på Daniel eller vad säger du? Han vill väldigt gärna träffa dig" och så gick vi ut. Men det fanns ingen dörr. Vi gick ut genom väggen. Rakt genom väggen. Och det kändes på något sätt normalt. Och det fick mig att vilja skrika.