Vi gick igenom en lång korridor. De bruna väggarna bekläddes med tavlor av gamla tanter och gubbar som var alla klädda i svart eller vitt. Då och då såg man en stor träddörr som var full av lås, vilket gav mig känslan av att något måste finnas bakom dörren. Och jag ville gärna veta vad.
"Vart är han?" frågade jag. Rickard gick långsamt och nästan haltade fram bredvid mig. Han tittade ner på mig med sitt rynkiga ansikte och hans djupblåa ögon dolde nästan hans pupill.
"Han är i slutet av korridoren. I salen" sa han kort och vände sig framåt igen.
Vi fortsatte att gå och det kändes som evigheter innan vi var framme i salen. Vi ställde oss framför den stora trädörren (som såg ut som den förra jag såg fast utan alla låsen). Rikard knackade på dörren. Redan en sekund efter att hans knytnäve lämnat dörren öppnades den. Den knarrade och öppnades bara svagt på glänt. Rikard puttade på den, även om den såg ut att vara hur tung som helst så gjorde han det som om han puttade på en penna. Han gick in före mig och jag väntade i någon sekund innan jag gick in.
Dörren stängdes bakom mig med en hög smäll. Jag hoppade till och vände mig om. Jag stirrade på den stora dörren innan jag hörde någon harkla sig bakom mig.
"Minna" det var Daniels röst. Jag vände mig hastigt om och kollade mot den gröna soffan som stod mitt i rummet. Rummet hade röda väggar och ett varmt ljus som kändes välkomnande. De var varmt i rummet. En brasa brann i en kamin i högra hörnet och bredvid var ett stort fönster som speglade den mörka världen. I soffan satt Daniel och i fåtöljen mittemot hade Rikard slagit sig ner. Daniel reste sig upp och gick fram till mig med en hand utsträckt. Han försökte ta min hand men jag backade undan.
"Det är ingenting att vara rädd för. Jag bits inte!" flinade Daniel. Det var hans vanliga jag. Inte det ansiktet som jag såg på stranden. Men jag var fortfarande rädd. Allt jag kunde se var när han fick utbrottet i det första rummet. Eller tårarna i ögonen som han fått när jag frågade vad som hänt.
"Kom. Sätt dig här bredvid mig" sa han och sträckte ut sin hand igen. Han snuddade vid min arm när han försökte ta min hand men jag gömde de bakom ryggen och tog ännu ett steg bakåt. Jag svalde och försökte att undvika ögonkontakt.
"Vad har hänt med dig? Varför vill du inte vara nära mig?" frågade han och jag skakade på huvudet och tittade ner i golvet. Jag andades snabbare och försökte att ta djupa andetag. Jag ville därifrån. Jag ville springa. Även om ingenting hänt så var jag sjukt rädd. Rädd för vad som ska hände härnäst.
"Minna" viskade Daniel och tog ännu ett steg närmare. Jag rörde mig inte. Jag var som förstelnad. Jag vågade inte röra på mig.
"Sätt dig ner." sa han mjukt och jag tittade upp. Hans ögon var lysande gröna. Hur hade de ändrats? Hans ögon var väl normalt ljusblåa? Hur kunde de lysa? De såg nästan ut som en katts ögon.
"Jag vill hem" sa jag bestämt, förvånad över att min röst höll. Jag stirrade in i hans gröna ögon. De ändrade nyans för varje andetag han tog.
"Du kan inte. Det går inte" sa han och jag skakade på huvudet och fnyste.
"Varför inte det?" frågade jag och kände att rädslan var som bortblåst. Den hade försatts med irritation.
"Sätt dig så ska vi berätta" det var Rikard som pratade nu. Jag vände blicken till honom och märkte att han ställt sig upp. Han var på väg mot oss men Daniel sträckte ut en hand åt honom som visade att han skulle stanna. Rikard stannade tvärt och tittade förvånat på Daniel. Daniel vände sig inte om. Han vände inte huvudet heller. Han stirrade in i mina ögon.
"Sätt. Dig. Ner." sa han argt och bestämt. Han höll på att tappa tålamodet. Jag fnyste ännu en gång och vände mig om för att gå. Men på några sekunder var Daniel bakom mig och högg tag i min axel med ett hårt grepp. Jag vacklade några steg bakåt men fångades av Daniels bröstkorg. Han höll i mig stadigt, inte för hårt men tillräckligt för att jag inte skulle kunna gå.
"Jag måste få förklara, gumman. Annars kan jag inte släppa iväg dig" sa han och jag tog ett djupt andetag. Hans röst var mycket mjukare och han lät nästan som vanligt nu. Jag nickade svagt, jag var orolig att om jag sa emot honom skulle han bli arg igen.
Daniel släppte inte taget om mig när han ledde mig till soffan. Han la mig ner med huvudet i hans knä. Jag ville genast sätta mig upp men han la sin varma hand på min panna och log mot mig, vilket fick mig att känna mig bekväm. Rikard satte sig ner i fåtöljen igen och tittade allvarligt på både mig och Daniel.
"Förklara för henne min son" sa Rikard och lyfte lite på hakan. Han såg stolt ut. Han såg ut som om han var stolt över sin son. Eller så var han rädd för honom.
"Minna, detta är min pappa. Jag antar att du redan vet det" började Daniel och han lät redan som vanligt. Han tittade på sin pappa medan han sa det och jag kunde se hur det blänkte till i hans ena öga. Antingen av glädje eller av listighet.
أنت تقرأ
Murderer without knife *Slow updates*
مصاص دماء"Öppna ögonen älskling" Jag öppnade ögonen och kollade ut i tomma intet. Det var ingenting framför mig. Bara sand, träd och hav. Ingenting. Plötsligt kände jag en hand på min axel och en varm andedräkt mot mitt öra. "Det kommer bara...
