Murderer without knife *Slow updates*

1.6

"Jag vill berätta allt för dig men vissa saker kommer du att få lära dig med tiden. Jag kommer ta ut det viktigaste nu, men mer får vi se i framtiden." sa Daniel och hans ansikte sken upp. Jag såg att han såg väldigt blek ut. Hans läppar var blodröda och på något sätt matchade de med hans limegröna ögon. Jag svalde och lät honom fortsätta.

"Kommer du ihåg vad som hände på stranden?" frågade Daniel. Jag nickade kort.

"Inte allt. Det blev svart ganska fort" sa jag utan att slita blicken från Daniels ögon.

"Du blev en vampyr, Minna. Det är vad som hände." sa Daniel kortfattat. Jag spärrade upp ögonen och stirrade in i hans lugna. Jag svalde flera gånger. En svag blodsmak spreds i min mun och jag satte mig upp direkt för att få bort känslan av att jag behövde kräkas. Men det var försent. Jag böjde mig över soffan och allt landade på golvet. Jag kände Daniels varma händer stryka över min rygg och Rikards iskalla blick i min nacke. Jag satte mig upp när jag var klar och Daniel gav mig en kopp. Den var varm med någon slags vätska i. Jag tvekade lite och tittade på Daniel som log.

"Det är te. Inget gift jag lovar" sa han och skrattade. Jag log och tog några klunkar för att få bort smaken.

"Jag kan inte vara v-ampyr" stammade jag.

"Det är precis vad du är" sa Rikard kallt. Hans trevlighet var borta. Han stirrade kallt på mig och jag rös och vände mig mot Daniel. Han drog lite i mig så att jag lutade mig tillbaka och vilade mitt huvud på hans arm. Jag kände hans varma hand på min axel och jag slappnade av.

"Du är bara inte fullt utvecklad" fyllde Daniel i med en mjuk stämma. Jag skakade på huvudet.

"Så n-i är d-et också?" frågade jag tveksamt och Daniel nickade. Rikard likaså.

"Jag har varit det i några år nu" sa Daniel och Rikard nickade.

"Jag har varit det i hela mitt liv" sa Rikard och jag höjde ögonbrynen.

"Men jag går fortfarande och lär mig" sa Daniel och jag rynkade ögonbrynen. Hade han varit vampyr i flera år? Utan att jag och Reagan har märkt något?

"Lär dig?" frågade jag och han nickade.

"Det är det man gör. Man måste lära sig för att bli fullt utvecklad. Men du är annorlunda Minna. Du kommer hamna i min klass direkt. För du vet redan vad smärta är" sa Daniel och jag skakade på huvudet.

"Det här är ett skämt eller hur? Ni skojar?" sa jag och skrattade stelt. Rikard och Daniel skakade på huvudet.

"I wish" sa Daniel med ett flin och där var samtalet slut. Ingen sa någonting på flera minuter. Och det var tur det. För efter varje ord som sagts kände jag mig bara mer och mer förvirrad.