This Is My War ~ Svenska { ON HOLD }

Kapitel 2

"Morfar är vi framme snart!" Sa jag med min oerhört pipiga röst. 8 år gammal och en stor längtan efter att se sina föräldrar. Vi satt i morfars stora familjebuss och är påväg till flygplatsen. Äntligen skulle jag få träffa mina föräldrar. Jag har väntat i 358 dagar. Mina föräldrar har alltid sedan jag föddes varit militärer, vilket redan när jag kunde gå visste att jag bara skulle träffa som några dagar om året. Men jag har aldrig klagat.

"Vi är där..... Nu!" Morfar drog ut på nu för att det skulle bli mer spänning när vi åkte in på parkeringen till den stora flygplatsen. Jag kunde inte rå för det, jag hoppade av glädje i min barnstol.

"Vilken gate är det dom kommer in genom?" Frågade mormor och kolla på morfar med ändast glädje i sina ögon.

"48" svarade morfar lätt och parkerade bilen väldigt nära ingången. På en skylt stod det 40-53 på och vi antog att det stod för vilka gater det var genom denna ingång. Vi gick ut ur bilen och gick in. När jag kommer in ser jag ett plan som håller på att landa. Jag kolla runt i den stora lokalen, på golvet sitter soldater med sina väskor och väntar ängsligt på sina nära o kära. Mina ögon far snabbt över allas ansikten innan jag ser ett väldigt välbekant ansikte. Han har väldigt tydliga käkben, lite mer hår på huvudet förutom på sidors som var snaggade.

"Pappa!" Ropa jag och han vänder sitt ansikte mot mitt håll. Han spricker nu ut i ett stort leende och jag börjar springa mot honom. Han öppnar upp sin stora famn och jag kastar mig mot honom.

"Hej gumman, vad stor du har blivit." Skrattar han och stryker sin stora han på min rygg.

"Och du är lika söt som vanligt." Sa jag och kolla in i hans gröna ögon. Det ända jag ärvde från min far var hans ögon, stora och gröna som såg precis ut som en skog. Många brukar säga att man kan se skogen inom mig.

"Minns du Herman?" Fråga han och pekar på en man mittemot honom. Jag nicka och log mot honom innan jag gav honom en kram också. Herman har varit min pappas bästa vän sedan dom var bebisar, men även min gudfar.

"Var är mamma?" frågar jag och kolla på min far. Han sänkte blicken och skaka på huvudet.

"Hon kunde inte komma hem, hon blev kvar i Pakistan. Men jag lovar, hon kommer snart." Svara pappa och smekte min blöta kind. Vi reser oss upp och går till mormor och morfar.

"Hur mår du John?" Sa mormor och krama honom.

"Jo tack, hur mår ni?" Sa han och skaka hand med morfar. Han har mig på sin högra höft medan vi gick ut till bilen, vi småprata lite om min skola och vad vi har gjort under året.

"Gumman vad önskar du dig i julklapp?" Fråga pappa när vi går mot matbordet för att äta lunch.

"En enhörning!" Utropa jag och slog ut med armarna. Pappa kolla på mig med ett ögonbryn upphöjt. Han skratta lite lätt innan han sa att jag måste önska mig något han kunde få tag på utan att reda till en annan värld för att hämta min enhörning.

"Okej, hmm? Mamma.." Sa jag väldigt tyst,men dom vid matbordet hörde det och kolla på mig med medlidande blickar. Saknaden av mamma gör ont inom mig så jag hoppar ner från stolen och springer till mitt rum. Jag lägger mig under täcket och snyftar tyst i vad som känns som en evighet, men det
kanske bara är 5 minuter. Sedan hör jag steg i trappan och en stor hand som lägger sig på täcket och drar ner det så man endast kunde se mina röda ögon.

"Jag lovar mamma kommer hem snart." sa pappa och lyste upp mig.

Mamma kommer snart.