Murderer without knife *Slow updates*

1.7

Efter en stund reste sig Daniel upp. Han sträckte ut sin hand mot mig och drog mig upp från soffan. Han ledde mig u ur rummet och stängde dörren med en smäll precis innan Rikard kunde säga något. Han vände sig mot mig och hans limegröna ögon såg ut att lysa mig in i själen. Jag svalde och han märkte att han inte sagt något utan bara stirrat.

"Kom, vi fixar dig ett rum" sa han och vände sig om och började gå. Jag följde efter honom.

"Men ska jag inte komma hem? Mitt hus då?" frågade jag och han vände huvudet mot mig. Han såg helt allvarlig ut men hans ögon lös fortfarande av en viss lycka.

"Jag fixar dig ett rum. Punkt slut. Vi får prata mer sedan" sa han och han lät irriterad. Han var tydligen inte på humör för att prata just nu. Wow, humörsvängningar. Kul.

Vi gick igenom den långa korridoren ännu en gång. Daniel gick ett steg framför mig och muttrade ohörbara ord. Jag koncentrerade mig på att höra vad han sa.

Hur fan ska jag göra det här?

Jag kommer att misslyckas

Jag sa ju att jag inte kunde göra det här! Hon klarar inte av det!

Det här går bara inte! FAN!

De små meningarna som jag hörde lät som om han skrek. Så fort jag tog blicken från honom så försvann ljudet av hans röst. Och om jag vände mig mot honom och stirrade ut honom så hörde jag honom som om han stod bredvid mig och skrek i mitt öra. Jag är så förvirrad just nu.

"Hej Fru Johnson" sa Daniel och nickade till en gammal dam som satt bakom ett stort bord. Hon hade en korsordstidning framför sig. Hennes glasögon som hon satt på huvudet gjorde så att hennes gråvita hår inte trillade ner i ögonen på henne. Hennes blåa ögon lös av lycka och hennes rynkiga ansikte sken upp när vi gick förbi.

"Var välsignad, Daniel" sa hon och sedan vände hon blicken till mig. Hon hade ett leende fastklistrat på läpparna men hon såg inte alls lika glad ut att se mig som när hon såg på Daniel.

"Hej min käraste. Vem är du?" frågade hon. Hon lät som en snäll gammal farmor som skulle baka kakor och sedan ta ut dig i skogen på en promenad med hunden. Jag log mot henne.

"Minna" svarade jag och hon la huvudet på sned. Hon tog glasögonen och satte de på näsan för att studera mig närmare.

"Hmm, vilken intressant klädsel du...valt" sa hon och snörpte lite på munnen. Jag tittade ner på mina svarta jeans som var trasiga i knäna och min röd rutiga skjorta. Jag älskade den här klädseln. Hade hon problem med det?

"Var välsignad, min käraste" hon tittade upp på mig med samma leende som förr. Jag log svagt mot henne innan jag började gå efter Daniel igen. Jag behövde springa för att komma ikapp honom. Han hade tystnat, det enda som hördes i denna korridor var våra fotsteg och våra hjärtslag som dunkade i mina öron. Jag svalde när vi gick förbi ännu ett rum. Som tur var det inga här. Jag tog tid till mig och inspekterade rummet kort. Gula väggar, röda sammetsgardiner, en svart soffa i mitten av rummet, en stor tv framför och ett minikylskåp i ena hörnet. Jag hann inte tänka så mycket mer på rummet innan vi var i en ny korridor.

Korridoren hade små dörrar med små mellanrum. Det såg ut som studentrum och jag tror att det var det också. Daniel stannade tvärt och vände sig om till mig. Hans ögon lyste fortfarande och jag tyckte att det började bli obehagligt.

"Välkommen hem Minna" sa han och slog ut med armarna. Han bugade lite och jag skrattade till av gesten. Han såg alldeles för fånig ut och om vi inte hade varit ensamma hade jag skämts ihjäl. Han rättade till sig och strök bort lite av det svarta håret som trillat ner framför hans ögon. Han log innan han öppnade dörren som var närmast oss.

"Detta är vårt nya rum, hoppas du gillar det för du kommer spendera en hel del tid här"