Murderer without knife *Slow updates*

1.8

Det första jag såg i rummet var en säng. Mer brydde jag mig inte om. Jag gick in i rummet och sparkade av mig skorna. Sedan la jag mig i sängen. Jag var förvånansvärt trött även om jag sov för bara en timme sedan. Jag blundade medan jag hörde dörren stängas. Jag hörde Daniel sätta sig vid skrivbordet som stod i andra sidan av rummet och sedan hördes datorn sättas igång. Men mer hörde jag inte förrän jag somnat. 

Minna? Hör du mig?

Minna? Hallå?

Ja, jag hör dig. 

Du är den nya, den utvalda. Du måste klara testet annars kan du inte fortsätta. 

Vad då för test?

Du är en i släkten nu. Du kommer få reda på det. Men det finns vissa saker du måste veta innan jag försvinner.

Berätta.

Först, du heter inte Minna längre. Ditt nya namn är Nayeli. 

Men det är inte ens nära mitt namn! Varför kan jag inte heta Minna?

För du är en i släkten. Ännu en ängel. Med svarta vingar. 

"Minna, öppna ögonen" jag hörde Daniels röst och jag öppnade ögonen så som han uppmanat mig att göra. 

"Det är inte Minna. Jag heter Nayeli" sa jag direkt utan att ens reagera. Daniel rynkade pannan först men sprack upp sedan i ett leende. 

"Ser att du fått ditt nya namn" sa han och jag blinkade. Jag fattade ingenting. 

"Vad är ditt" min mun lydde inte längre. Jag var fortfarande förvirrad och fattade inte varför jag fortfarande pratade. 

"Fortfarande Daniel. Har alltid varit. Jag är född till det här, vet du" sa han och tog tag i min hand och drog upp mig ur sängen. Han bad mig att byta om och jag nickade. 

Några minuter senare stod jag i ett par jeans och en grå stickad tröja som jag dragit ner över händerna. Daniel nickade och öppnade dörren. Kylan slog emot mitt ansikte. Små snöflingor dalade ner från den grå vita himlen och jag tittade fascinerat på de när de nuddade marken och bildade ett tunt vitt lager. 

"Vart ska vi?" frågade jag och Daniel vände sig om och sträckte ut sin hand mot mig. 

"Ut, Nayeli. Ut" sa han och drog ut mig ur det lilla rummet. Det såg inte ut som jag somnat i. Hade vi flyttat? Det var ingen korridor. Det var utomhus. I snön. Men jag brydde mig inte. Det var inget som korsade mina tankar igen iallafall. 

Vi sprang ut i kylan med jackor och skor på. Daniel hade svarta jeans och ett par vita vans. Han hade en svart vinterjacka och en grå mössa på huvudet. Här och där stack hans svarta hår ut och hans lysande gröna ögon skar sig från hans bleka ansikte tillsammans med de blodröda läpparna. Jag beundrade hans utseende. 

"Kommer du?" ropade han medan vi skrattade. Han drog mig genom den vita parken medan hans ögon gnistrade. Jag kände mig så lycklig och jag visste inte ens vart vi skulle. Eller vad som höll på att hända. Eller vart Reagan tog vägen. Eller vad jag var. 

Hellooooo, jag tror jag kommer byta bokomslag (igen!) för att jag inte är riktigt nöjd med det som är nu! 

Kom ihåg att ni är precis lika mycket värdefulla som någon annan! Ha en jätte bra dag! ~Ems