Den kalla kylan dansade över deras höst klädda kroppar. Det var egentligen inte meningen att dem skulle ut en kväll som denna men den vackra julbelysningen som precis hade satts upp var dem tvungna att se. Jullovet hade påbörjats för bara några dagar sedan och sen dess hade Emma och Oscar spenderat vartenda dag tillsammans. Det var alltid skratt och diskutioner mellan dem men idag var det ovanligt tyst. Dem gick bara bredvid varandra, händerna ihop flätade och inspekterade det folk fulla centrumet. Men snart bröt Emma tystnaden. "Oscar?", sade hon tyst och kollade på honom ledsamt med sorg i ögonen. Han vände sig om, mötte hennes blick och stannade mitt på den överbefolkade gatan. "Ja, hjärtat" log han. "Du är det dyrbaraste jag har, kan du lova mig att aldrig lämna mig?"
Han strök sin iskalla hand försiktigt över hennes kind, tog hennes andra hand i hans och viskade tyst mot hennes panna; "jag lovar". Med de orden stötte hennes överkropp ihop med hans. Oscar kände hur hennes mungipor åkte upp mot hand bröstkorg och hans gjorde densamma.
Snart började det falla små vita snöflingor från himmelen och temperaturen sjönk ännu mer. För att de skulle rymma ifrån kylan gick dem in till ett litet caffe som låg strax utanför centrumet. Vid nästan alla bord satt det par med värmande drycker i händerna och julstämningen var ännu en gång stor.
Dem beställde två koppar varm choklad och gick sedan och satte sig vid ett bord bredvid ett fönster så att de kunde njuta av den vackra synen när staden Stockholm skulle fyllas med ett tunt, vitt lager.
När Stockholm nästan var kritvitt, ett mörker hade lagt sig och caffet nästan var tomt kom en tjej in och kollade sig runt i caféet. Hon bar ett par svarta jeans, en grön jacka och hon hade slängt en färgglad halsduk över sin hals. Hon hade även en stor blåtira över höger öga som hon hade försökt täcka, men inte lyckats så bra med.
Näsan var röd, likaså fingrarna, hon såg ganska så lugnt ut. - Enda tills hon såg Oscar. När deras blickar möttes fylldes hon av nervositet i ögonvrån och sekunden efter var hon ute ur caffet. Oscar fortsatte att stirra på den lilla kvadratmetern hon precis hade befunnit sig på.
Han ville springa efter henne, fråga varför hon hade en blåtira, vad hon hette. Han hade en dragningskraft till henne, men ändå satt han kvar. Hos Emma.
Det var något med henne, hon liknade någon så enormt mycket tyckte han. Hon var som en kopia av någon, men av vem visste han inte.
Vem hon var förblev ett mysterium, iallafall för tillfället.
---
🔻 out of words. 🔺
