Murderer without knife *Slow updates*

2.0

Daniel kramade om min hand när vi stannade. Vi stod utanför skolan. Den stora byggnaden tornade upp framför oss. Vi stirrade på den ett tag som att bara försäkra oss på att det var hit vi skulle. Jag kände hur någon puttade till mig och jag staplade några steg framåt. Jag kände hur Daniel släppte min hand och jag tittade upp. Han stod öga mot öga med killen som puttat mig. Daniel lutade sig fram och viskade något i hans öra och killen sprang iväg in mot skolan. Daniel stod kvar med ett flin på läpparna och jag rynkade pannan och gick fram mot honom. 

"Vad sa du åt honom?" frågade jag och han ryckte på axlarna. 

"Nä inget. Bara att han skulle dra härifrån" sa Daniel och började gå mot skolans port. Jag gick med snabba steg efter honom och tittade bakåt hela tiden. 

Skolan var full av elever som pratade med varandra. De bildade grupper i korridoren som man fick armbåga sig igenom för att komma fram. Daniel tog min hand och drog mig igenom alla grupper och fram till våra skåp. Vid borden en bit ifrån satt Reagan med sin mobil framför sig. Hon tittade upp när hon märkte att jag stirrade på henne.

"Minna!" ropade hon och ställde sig hastigt upp. Jag ryckte till av namnet. Hade jag redan glömt det? Skulle jag glömma allt om mitt "vanliga" liv? Jag blinkade bort tanken och fokuserade på Reagan som hade sina armar utsträckta och gick emot mig. 

"Hej!" sa jag så glatt jag kunde. Jag visste inte riktigt vad jag annars skulle säga. Hon kramade om mig hårt och jag kramade svagt tillbaka. 

"Var har du varit?" frågade Reagan när hon släppt mig. 

"Hur länge har jag varit borta?" frågade jag och hon tittade konstigt på mig. 

"4 dagar" sa hon långsamt. Hon tittade misstänksamt på mig och sedan på Daniel. 

"Jag var hos min mormor" ljög jag och Reagan tittade ännu konstigare på mig. Daniel kramade om min hand hårt. Jag hörde allas hjärtan dunka i mina öron. 

"Minna...Din mormor...hon är död" sa Reagan försiktigt. Jag svalde. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev tyst. 

"Hon var hos sin mormors grav. Hon behövde lite tid att tänka bara" sa Daniel och jag kände en viss lättnad av att han var där bredvid. 

"I 4 dagar?" frågade Reagan och jag hörde på hennes röst att hon visste att vi ljög. Det var ganska självklart ändå om man tänker efter. 

"Ja, ibland behöver man faktiskt tänka, Reagan. Bara för att du inte gör det betyder det inte att alla inte gör det!" sa Daniel och vände sig mot skåpen. Reagan himlade med ögonen men hon såg verkligen sårad ut. Hon vände sig mot sitt skåp och började fumla med låset. Jag suckade. Det hade alltid varit såhär. Daniel och Reagan kom inte helt överens hela tiden men jag hade alltid dragit ihop de. Vi var alla tre olika. Det var bara att inse.