Den magiska havsnäckan

Bubblornas sköld

Under ytan var det så tyst att det var bedövande. Kolsvart. Tyst. Kallt. Ensamt. Obehagligt. Intrycken Cornelia fick var oändligt många. Men så många att hon fick grepp om dem. Det sträva som hade ett fast grepp om hennes ben hårdnade, som om 'det' var oroligt att hon skulle lyckas ta sig ur greppet. Men det skulle inte hända, det vet hon. Egentligen visste hon inte hur hon lyckades ägna Adilyn en tanke eller ens att hon lyckades leva - men det gjorde hon. Det var som om hennes hjärna och hjärta gjorde det av en ren reflex. Det som fick henne att bli förlamande chockad var att hon inte andades. Men hon levde. Hennes bortdomnande hand letade sig famlande mot hennes bröst och hon hoppades så mycket att hon fick ont i bröstet att hon skulle känna ett svagt, pulserande tryck mot hennes fingrar. Men samtidigt skulle det skrämma vettet ur henne att inse att hon är påväg ner till sjöns djupa botten, nerdragen av någon mystisk kraft och lever än. Trots att inte ett spår av syre befinner sig i hennes hjärta, lungor eller kropp. Utan att förstå hur hon lyckades förmå sig att forma läpparna kom det ett nästan ohörbart ljud ur hennes mun som liknade ordet; 

"Hjälp..." 

Hon kände inte något hjärtslag mot sina kalla fingertoppar. Och i samma stund som hon självdiagnoserad sig själv tycktes hon få känslan att vara död på riktigt. Ett omänskligt, rasslande ljud steg ur hennes slappa lunga, händerna föll slappt på sidorna, hon kände hur en blixt av smärta ingav sig i bröstet och hur hennes ögon rullade omkring i ögonhålorna som biljardbollar. 

"...Sn...ä...ä...ll...a...", medförde orden ur hennes lungor, "R...ää...d...aa... m...", hon spärrade upp ögonen när hon kände hur bröstkorgen var nära på att sprängas i bitar, "m...i...g..." När hon hade yttrat sista ordet släppte greppet som tycktes blivit hårdare och hårdare. Fast hon kände det inte. Men hon visste det. Några få sekunder senare kände hon hur hennes kropp föll som från ett höghus genom vattnet och miljontals små bubblor bildades som en sköld runt hennes kropp. Hon slöt sina ögonen. Väntade på smällen. Inte smällen från när hennes kropp skulle få kontakt med det som väntade där nere som bottnen skulle infinna sig i. Utan smällen när hennes kropp skulle gå i bitar. Hon fick inte känna på smällen när bröstkorgen skulle smällas - för just då kände hon hur en extrem kollision som bildades mellan hennes kropp och bottnet skedde. Miljontals, kalla, hårda sandkorn trängde sig igenom hennes sköld av bubblor och grävde sig in i hennes hud. Hon var äntligen på botten. När det väl var avklarat kunde hon dra en djup suck och lämna vakenlivet och känna hur hennes ögonlock föll igen - och hon var beredd på att aldrig öppna dem igen. 

____________________________________________________________________________________

Heeeej! 

Nu är jag tillbaka, och jag har inte en aning om hur många gånger jag skrivit meningen "Nu är jag tillbaka" i den här boken. Men nu är jag det. Jag har inte orkat skriva någonting på sistone, och så fort jag suttit mig framför skärmen har all min inspiration försvunnit och mina fingrar har inte kunnat bildat ett ända ord. Men jag saknar tiden då jag hade inspiration. Så jag ska försöka återuppliva den. Jag lovar. Och jag hoppas verkligen att någon än vill läsa. Förlåt för ett konstigt avslut på kapitlet, men jag hoppas det inte gör någonting. 

Kram <3

"Peace begins with a smile" 

//Lunnan