‍~Kusliga story~‍

Hon Finns.

(Story av mig)

Teres är en 13 årig tjej med råttfärgad hår, det är när håret inte är brunt men ändå inte blont . Hennes ögon är ljusgråa. När hon levde va det runt 1937. Men ingen minns henne pågrund av att hon va en sådan som fanns där fast ingen märkte av henne, förutom jag. Jag kunde säga hej till henne då och då men hon brukade bara kolla på mig. Jag försökte få kontakt med henne men det va meningslöst, det ända hon gav som svar va en blick.
Och läraren gav henne ju aldrig frågor efter som inte ens läraren märkte av henne.Jag börja nästan tro att jag såg i syne, att Teres inte fanns där. Men visst fanns hon där. Jag kunde ju höra hennes andetag. Jag testa att sätta min hand på hennes axel för att va säker att jag inte va helt galen och den fanns där, hon fanns där. En dag så fråga jag henne om hon ville följa med mig hem. Hon bara kolla på mig, jag tog hennes hand och gick lite snabbt hemåt. Om mina föräldrar ser mig komma hem med henne så måste hon finnas där. Jag öppnade dörren och gick in. Jag minns att min mamma kom ut från köket och sa hej. Jag vinkade åt henen lite och visade henne Teres. Hon kollade på mig och sen ditt där Teres va och gav ut ett litet leende. Vi gick up på mitt rum och jag ägna min tid att försöka få kontakt med henne. Jag fråga henne alla möjliga saker men hon bara kolla på mig. Efter några timmar eller så började det bli sent. Jagföljde med Teres till hallen och sa hejdå. Resten av det året försökte jag få kontakt med Teres. Det va mitt motto, att få ett litet svar av henne vad som helst. Jag satt med henne i skolan jag tog med henne hem osv. Men jag fick aldrig ett svar. En dag när jag kom hem med Teres kollade min mamma allvarligt på mig.
Och sa: hur är det med dig Egentligen?
Jag kollade bara oförståeligt på henne. Och hon sa att under hela detta året hade jag pratat om en Teres och tagit hem henne men varje gång jag hade kommit hem och sagt att jag har haft Teres med mig hade inget funnits där. Jag kollade på henne oförståeligt. Men hon är ju här! Minns jag att jag skrek åt henne, jag hade dragit Teres framför mig och skrikigt: Detta är Teres! Hon är ju här! här är hon levande!
Jag tog med Teres snabbt upp till mitt rum och kasta mig i sängen och börja tänka på vad min mamma hade sagt om att Teres inte fanns, det va ju löjligt. Jag ser ju henne klart och tydligt här! Jag tänkte på året som hade gått och hur jag inte hade fått ett ord ifrån Teres. Teres Teres, hur visste jag att hon hette det? Jag kollade på Teres. Hon har ju inte sagt något till mig. Jag tog upp min mobil och tog kort på henne och kollade på bilden, inget va där.
Det va bara hennes garderob och vägg, inget annat.jag kolla åter igen på Teres. Hon satt där på golvet. Hon kolla på mig med senna gråa ögon.
Jag tänkte och tänkte om och om igen att hon fanns där, men att världen inte accepterade henne, jag blev arg. Och skrek: HON FINNS! JAG SKA BEVISA DET! Alla människor som inte tro på henne... S...ska dö!
Jag kolla på Teres, hon reste sig upp och gick iväg. Jag kolla på dörren hon hade gått ut ifrån. Efter en stund hörde jag ett skrik. Det va min mamma, sedan kom ett till skrik, det va min pappa. Jag sprang ner till köket och såg mina föräldrar döda på golvet, det va blod överallt. Och mitt på golvet Stog Teres med en kniv. Jag kolla på henne, hon finns. Jag börja skratta. Högt. Hon finns, Teres finns, och dom som inte accepterar det... Dom ska dö...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
NANANANAN BATMAN! Hoppas du gillar min första spöklika story :3 ses snart igen