Murderer without knife *Slow updates*

2.1

Varken Daniel eller Reagan sa något mer om det som hände vid skåpen på hela dagen. Jag hade varit nervös för att Reagan skulle ta upp det men hon verkade respektera att vi inte ville berätta och lämnade det ifred. Istället bestämde hon sig för att prata på som om vi inte sett varandra på flera veckor. Speciellt under lunchen. Jag och Daniel bara tittade på varandra men sa inget. 

"Jag menar...hon är ju rätt elak...jag fattar inte hur hon får alla att följa efter henne" babblade Reagan på och emellanåt stoppade hon in mat i munnen. Hon tittade på våra uttråkade ansikten medan hon tuggade långsamt. 

"Amen berätta något då!" sa hon irriterat. Vi suckade samtidigt alla tre när ingen av oss kom på något att prata om. Jag tittade ner på min tallrik. Spaghettin var klibbig och tomatsåsen hade ingen tomat i sig så långt ögat kunde nå. Vem är det som lagar skolmaten? Alla vet att det är det äckligaste som finns i hela skolan. Och det finns tuggummin under borden. De är bokstavligen fräschare än det här. 

Jag suckade och ställde mig upp. Jag tog tag i min bricka och lämnade den i andra sidan av matsalen. Jag gick ut ur matsalen med Daniel och Reagan bredvid mig. Vi gick genom korridoren som vi alltid gjort. Axlarna tryckta mot varandras så vi inte tog upp för mycket plats, tysta för vi behövde inte säga någonting för att ha kul ihop. Jag ville inte att det här skulle sluta. Men allting bra har ett slut. 

Jag kände hur min mage drog ihop sig och jag flämtade till av förvåning. Det gjorde så ont! Jag skakade på huvudet. Jag ville inte. Jag försökte gömma det så gott jag kunde. Jag bara svalde och vi fortsatte att gå. Daniel slängde en blick på mig men tittade fram igen. Vi fortsatte till skåpen igen. 

"Vad säger ni, ska vi skolka från sista lektionen?" frågade Reagan och tittade på oss båda. Jag vände mig mot Daniel och han ryckte på axlarna. 

"Kommer vi inte åka illa ut?" frågade han och Reagan suckade och himlade med ögonen. 

"Slappna av, Daniel! Det är det som är felet med dig! Du måste slappna av!" svarade Reagan och stängde skåpen. Hon hade dragit ut sin väska och satt på sig sin kappa och mössa med tillhörande vantar. Hon satte sig vid borden en bit bort och sjönk ner på stolen. Daniel suckade och tittade på mig medan han stängde skåpet. 

"Ska vi?" frågade han och sträckte ut sin hand som om det var en gammal film och han skulle bjuda upp på dans. Jag skrattade kort medan jag kände hur det krampade i magen. Jag nickade och stängde mitt eget skåp. Jag satte på mig min kappa och min mössa och tog hans hand. Han skrattade och Reagan reste sig upp och följde med oss.                    

Vi sprang ut ur skolan så att ingen skulle upptäcka oss och slängde oss in i Daniels bil. Han startade motorn och vi körde iväg. Ingen sa något på ett bra tag.

"Vart ska vi någonstans?" frågade Daniel tillslut när vi lämnat parkeringen. Jag ryckte på axlarna och Reagan gjorde samma. Daniel tittade på mig och sedan på Reagan i backspegeln. Han hade inte heller någon aning. 

"Ehm...vad sägs som parken?" sa jag och Daniel nickade och Reagan ryckte på axlarna. Daniel gjorde en sväng i precis sista sekunden och vi var på väg till parken. Jag tittade ut genom fönstret. Staden flimrade förbi utanför och det var svårt att fokusera blicken på ett speciellt föremål. Min mage krampade varannan minut och jag kände hur jag började bli galen på det. Det störde det normala i vardagen. Det störde mitt liv!

Så ja, ta det lugnt Nayeli. Allt du behöver göra är att låta förändringen ske och allt kommer bli bra i slutändan! Bara du inte stöter bort den så kommer allt gå bra!

Vilken förändring? Vad kommer ske i slutet? Vad sker efter förändringen?

Lyssna på mig Nayeli! Daniel kommer få reda på allt när det börjar synas på dig! Daniel kan hjälpa dig, inte jag!

 Vad är det för förändring då? Svara mig bara!

Det du, Nayeli. Det får du se själv...

Hej hej! Jag hoppas att ni inte tröttnar på berättelsen på grund av alla mellankapitel men i nästa kapitel så kommer det hända något, jag lovar! Kapitlet kommer antingen ut imorgon eller dagen efter det! Om inte: God Jul!