Murderer without knife *Slow updates*

2.2

Daniel parkerade bilen vid trottoaren och vi steg ur. Den stora parken tornade sig upp framför oss. Parken var känd i staden och den var välbesökt. Den var flera kilometer lång och bred. Det gick många motionsspår genom parken och träd prydde stigarnas sidor. I mitten av ängarna och träden fanns en lekpark som var uppskattad av barnen i området och det fanns även ett litet trädgårdscafé bredvid som hade många kunder under sommaren när värmeböljorna slog in. Jag hade gått hit nästan varje dag med min familj under sommaren. Det hade varit vårt favoritställe. Jag och min brorsa hade klättrat i lekparken. Det var även där han bröt armen för första gången. 

Jag tittade runt den stora gräsplätten. Runt i gräsplätten stod gamla ekar med sina stora grenar som sträckte ut sig och bildade ett stort tak från den blåa himlen. Dess löv hade fallit till marken och låg utspridda över gräset och bildade en röd-gul matta under våra fötter. Jag blundade och kände hur ett minne bubblade upp bakom mina ögonlock. 

Vi sprang hand i hand över gräset. Alla tre bredvid varandra. Vi skrattade medan vi bredde ut filten och ställde ryggsäckarna bredvid. Vi satte oss ner och tog fram en massa olika maträtter som våra mammor packat ner åt oss. Vi skrattade och lallade runt hela tiden. När solen gick ner satt vi fortfarande kvar och låg och räknade stjärnorna. Allting var perfekt. Helt perfekt. Tills det där telefonsamtalet förstörde allt. 

Jag skakade på huvudet men blundade fortfarande. Minnet överväldigade mig och jag kände hur det krampade i magen igen. Krampen gick över i ryggen och jag la en hand där för att försöka kunna gå vidare. Jag tog ett djupt andetag och krampen försvann. Jag sprang efter de andra som var några meter framför mig. De var på väg till vattnet en bit utanför parken. Jag suckade men fortsatte gå med de. 

Efter en kvart satt alla tre nere vid vattenbrynet. Vi pratade inte mycket utan vi satt mer och kastade stenar i vattnet. Det hade verkligen börjat krampa i ryggen och det kändes som om hela ryggraden skulle gå av. Men för att inte oroa någon av de så sa jag ingenting. Som "hon" sa så skulle Daniel väl märka det när det syntes på mig. Vad nu det betydde...

"Vad är klockan?" var det första som sas efter en halvtimme. Reagans röst bröt mig ur mina tankar och jag började att fiska upp min mobil från bakfickan men Daniel hade redan kollat på sitt armbandsur. 

"Halv fyra" sa han och Reagan ställde sig upp. Hon borstade av lite sand och grus från byxorna och tog sin väska. 

"Jag ska nog dra, hänger ni med?" frågade hon och innan jag hann svara svarade Daniel. 

"Nej, vi åker om en stund" 

"Okej då, ehm..hejdå" sa Reagan och lämnade platsen. 

"Hejdå!" ropade jag efter henne.

"Vi drar" sa Daniel precis när Reagan var ur sikte. Jag rynkade ögonbrynen. 

"Varför kunde vi inte gått med Reagan?" frågade jag och pekade bort mot där Reagan varit för några sekunder sedan. 

"För att, jag vill kunna prata med dig ensam" sa han kort och reste sig upp och tog sin väska och slängde den över axeln. 

"Men vi kommer ju gå precis bakom henne och hon kommer tycka att vi är elaka! Kom igen vi vill inte det!" sa jag och ställde mig öga mot öga med Daniel som bara flinade. Jag kunde skymta hans hörntänder som glänste till lite i det sista solljuset som var kvar. 

"Vem sa att vi skulle gå?" frågade han och jag rynkade pannan och backade ett steg bakåt. 

"Juste, din bil men ändå den är vid Reagan!" sa jag och tog ett djupt andetag.

"Den är inte där längre, fru Johnson kom och hämtade den" sa han och ryckte på axlarna. Jag försökte minnas namnet. Fru Johnson, fru Johnson. Då gick det upp för mig. Det var tanten vi mött när Daniel skulle visa mig vart jag skulle sova! Hon som kritiserat mina kläder! Inte för att hon hade bättre klädsmak!

"Hur ska vi ta oss hem då?" frågade jag med en suck. Jag orkade inte mer. 

"Kom närmare, Nayeli. Jag ska visa dig något" sa han och sträckte ut sin hand. Jag tvekade först men gick motvilligt fram. Han la handen runt min midja och viskade sakta i mitt öra. 

"Nu, min älskade..." Vänta, sa han just älskade? 

"...ska du få se något som kommer att förändra ditt liv. Det här kommer att bli du en dag." sa han och jag väntade. Jag såg mörkret lägga sig över platsen. Det enda som lyste var en ensam lyktstolpe på andra sidan sjön. Jag kände Daniels ena huggtand snudda vid mitt öra och jag rös. 

"Allt du behöver göra är att du ska känna mörkret. Känn vinden. Känn min värme tätt mot dig." viskade han med sin djupa röst. Sedan blåste en vind runt oss och jag försökte verkligen koncentrera mig. Men rätt som det var kände jag inte marken under mig längre. Jag tittade ner och såg att vi var högt ovanför vattnet. Jag tittade på Daniel som verkade helt oberörd. Men när han flinade mot mig såg jag hans huggtänder och hans neongröna ögon gnistrade samtidigt som hans svarta hår virvlade runt hans huvud. Men det var bara en tanke som passerade min hjärna. 

Vi flyger...