Murderer without knife *Slow updates*

2.3

"Vad händer?" skrek jag för att överrösta den starka vinden. Jag svalde och försökte att inte titta ner men min blick sökte sig motvilligt dit ändå. Jag spärrade upp ögonen när jag såg de mörka vågorna under oss och husen på land var små som myror. 

"Vi flyger" sa Daniel som om det var mer vardagligt än grönsaker. Jag började skaka av rädsla när jag såg att en svala höll på att flyga in i oss. Jag knep ihop ögonen hårt och räknade till 10. Sedan öppnade jag de igen. Jag vet inte vad jag förväntat mig, kanske att jag skulle vakna upp och ligga i min säng. Men så var det definitivt inte. Vi var fortfarande kvar. Flera meter upp i luften.

"M-men hur?" frågade jag och svalde. Jag tittade upp på Daniel som hade sin blick fastklistrad på en punkt framför oss. Antagligen huset där vi sov under natten. 

"Alla frågor när vi landar, miss" sa Daniel och lät som en pilot eller flygvärdinna. En blandning. Jag suckade och såg hur hans blick letade sig ner till mig. Jag fick genast lite panik. 

"Titta framåt, Daniel. Titta. Framåt." sa jag skakigt. Han ryckte på axlarna och tittade framför sig. Samtidigt som hans axlar höjdes lyfte han upp mig en aning. Jag klamrade mig fast vid honom hårdare än förut. 

"Våga inte tappa mig, Daniel!" sa jag skakigt och jag la mitt huvud mot hans bröst för att kunna slappna av. Han höll om mig lite hårdare och stödde sin haka i mitt hår. 

"Aldrig skulle jag tappa dig min älskade. Aldrig" sa han. Jag kände mig förvirrad. Sedan när kunde han kalla mig 'sin älskade'? 

"Ditt namn, Nayeli. Nayeli betyder den älskade" sa Daniel som om han kunde läsa mina tankar. Kan han göra sådant?

"Alla frågor när vi kommer fram" upprepade han och jag tittade förnärmat på honom. 

"Hörru du, ut ur mitt huvud!" sa jag och han bara skrattade. 

Jag kände hur vinden avtog och snart stod mina fötter på stadig mark. Jag suckade av lättnad och kramade om Daniel. Kanske lite FÖR hårt och spontant. 

"Tack snälla du för att du inte tappade mig!" sa jag och insåg sedan vad jag höll på med och släppte honom. Jag rätade till min tröja som åkt upp lite och harklade mig. Han bara skrattade. Min blick skannade av området. Vi hade landat utanför den stora porten. Jag tittade upp mot den stora muren och såg en ensam liten katt sitta där. Den slickade sig om tassarna och fräste när den såg att jag tittade på den. Jag vände blicken mot porten igen som öppnades med ett högt knarrande. 

"Välkommen in" sa Daniel och svepte med handen som en gest för att få mig att gå in. Han hade sin andra hand lätt tryckt mot dörren och såg som vanlig ut igen. Inga neongröna ögon eller gnistrande vita hörntänder. Han var den vanliga Daniel. Om han nu är vanlig. 

Jag gick in genom porten med Daniel tätt bakom mig. Efter några sekunder stod han bredvid min sida och höll mig i handen samtidigt som vi gick in. Genom väggen. Jag tittade i panik bakåt när vi var inne i huset. Det fanns ingen dörr där. Inget fönster eller öppning. Det var en vägg. Vi gick genom väggen. Daniel drog i mig så jag hann inte tänka mer på det, men det var inte det konstigaste som hänt eller kommer att hända. Om jag bara visste...