Murderer without knife *Slow updates*

2.4

Vi gick igenom en ny korridor. Hela huset verkade vara fyllt av de och jag undrade om jag någonsin skulle kunna lära mig att hitta här. Min blick flackade mellan väggarna. Jag kunde skymta några dörrar så jag kände mig lite säkrare. Daniel drog mig till en dörr och öppnade den. han klev genast in medan jag stod kvar utanför. Jag betraktade rummet. Det var som ett vanligt rum fast det såg lite äldre ut och som om det var gjort för vuxna. I ena hörnan stod en soffgrupp i någon brun nyans, i det motsatta hörnet stod ett stort barskåp med några underliga drycker ovanpå. Mittemot mig fanns ett burspråk med en bänk under fönstret som var fylld med kuddar i lila och mörkblått. Rummet såg helt okej ut faktiskt. Daniel satte sig i soffan och bad mig komma till honom. Jag tog långsamma steg dit för att kunna se resten av rummet. Dörren stängdes bakom mig men jag hade börjat vänja mig vid det nu. 

"Kom så ska jag besvara alla dina frågor" sa han och log med hela ansiktet. Han sträckte ut handen och drog mig ner till honom. Han la sin arm över mina axlar och jag vände mig mot honom och tittade misstroget på hans leende ansikte. 

"Alla?" frågade jag och han nickade. Jag kunde svära på att han inte skulle klara av det. Jag hade så många frågor så att mitt huvud kunde sprängas! 

"Självklart!" sa han och bad mig att börja. Jag tog ett djupt andetag och försökte komma på den frågan som verkade vara viktigast. Det var svårt men efter en stund så gick det. 

"Vad är det här för ställe?" frågade jag och han tittade upp i taket som om han måste se vart vi var någonstans. Jag rynkade ögonbrynen men han var snabb i att svara. 

"Det här är mitt släkthus. Det är huset för skyddsänglar och vampyrer, varulvar och häxor. Nästan allt som är övernaturligt som klarar av att hålla sin utveckling under kontroll" Huset för övernaturliga. Jag svalde. Tänk vad som bodde här. Tänk vad som går utanför dörren just nu!

"Ta det lugnt, det finns regler här som gör att de inte kan göra vad som helst. Särskilt mot nykomlingar" sa Daniel. Nykomlingar? Vad det vad jag var?

"Nästa fråga, Nayeli" sa Daniel och jag nickade. 

"Hur flög vi?" frågade jag tyst. Jag kände hur känslan av att flyga kom tillbaka. Den bubblande känslan i magen som signalerade lycka och den tjocka klumpen i halsen som visade hur rädd jag var. Samtidigt var allting så nytt och spännande. Det var det bästa jag varit med om. 

"Vingar, min älskade. Vingar" sa han och jag hoppade till lite av svaret. Vingar? Hade han allvarligt vingar?

"Men är inte du vampyr?" frågade jag och han nickade. 

"Självklart! Det är du också!" sa han som om han försökte påminna mig. Det är klart jag kom ihåg, tanken hade aldrig lämnat mitt huvud!

"Men de har inga vingar!" sa jag och skrattade till som om allt det här var ett skämt. 

"Inte vanliga vampyrer inte" Daniel tystnade och lutade sig fram för att viska mörkt i mitt öra. Hans fingrar nuddade mina höfter när han böjde sig fram och hans läppar snuddade mitt öra när han pratade. 

"Men vampyränglar har det" viskade han och jag kände hur hela jag ville vakna upp ur den hemska mardrömmen. Jag skrek högt. Det högsta jag kunde. Det blev för mycket.