Murderer without knife *Slow updates*

2.6

Vinden runt oss avtog och Daniels vingar slog långsammare. Jag öppnade ögonen men var för rädd för att röra mig. Daniel landade och satte sig ner med mitt huvud i hans knä. Han strök mitt hår medan jag vände på huvudet för att titta mig omkring. Vi hade landat på en strand. Framför oss låg havet som slog mot klipporna runt omkring oss. Sanden under oss var mjuk och torr. Bakom oss låg skogen och Daniel satt lutad mot en hög tall. En svag havsbris drog runt omkring oss men den nådde oss inte. Inom cirkeln var det varmt och vinden kunde inte tränga sig in. Jag gäspade och tittade upp mot Daniel som hade sin blick klistrad på mig. Han log och jag log tillbaka. 

"Det är vackert" sa han och jag nickade och tittade ut mot havet. Långt borta kunde man skymta en liten fiskebåt som vågat sig ut i natten. Över den lyste månen och himlen var strödd med stjärnor som strössel. 

"Ja, visst är det" höll jag med och tittade tillbaka mot honom. Men han tittade ut över vattnet. 

"Inte bara havet" sa Daniel och jag hoppade till lite inombords. Men Daniel vände inte blicken. Det enda jag kunde se var att det gnistrade till i hans öga. Jag la huvudet på sned och försökte se om det var någonting annat som ändrades. Men innan jag hann tänka på det mer vände han huvudet och tittade ner på mig. 

"Du borde vila, det är en stor dag imorgon" sa han och jag tittade frågande på honom. 

"Är det?" frågade jag och han nickade och höjde ögonbrynen. 

"Hur är imorgon mer annorlunda än idag?" frågade jag. 

"Imorgon är alltid mer annorlunda än alla dagar, det är därför det är min favoritdag" sa Daniel. 

"Är torsdagar din favoritdag?" frågade jag misstroget och ett leende visades på både mina och Daniels läppar. 

"Nej, imorgon är det" sa han och kysste min panna och jag blundade. 

Jag vaknade nästa dag av att jag var ensam. Och hungrig. Jag satte mig upp och gnuggade mig i ögonen. Det första jag såg var de stora vågorna som slog mot klipporna. Det andra var Daniel som satt vid vattenbrynet. Hans svarta jacka var svår att missta sig för. Vinden hade tagit tag i hans hår och drog det från sida till sida. Men han verkade helt oberörd. Han tittade ut över vattnet och såg väldigt avslappnad ut. 

Jag ställde mig upp och borstade av sanden som fastnat på mina kläder. Jag tittade upp mot himlen som var alldeles grå av moln. Närsomhelst skulle det börja regna. Jag började gå fram mot Daniel och tänkte skrämma honom. Jag gick så tyst som möjligt fram. Precis när jag var bara någon meter ifrån honom ställde han sig upp och på minst en sekund var han framme vid mig med hörntänderna blottade och höll mig hårt. Jag skrek till och vacklade bakåt så att jag trillade ner i sanden med ett smärtsamt stön. Jag tittade upp mot Daniel och han tittade förskräckt på mig innan han drog upp mig. 

"Förlåt så mycket, Nayeli! Det var inte meningen, jag trodde du var någon annan och...." sa Daniel och hjälpte mig att borsta av min kappa. Jag stoppade honom genom att ta tag i hans händer så att han stannade upp och kollade på mig. 

"Daniel, det är okej, det var en olyckshändelse! Ta det lugnt!" sa jag och han nickade. Han såg väldigt ångerfylld ut. 

"Det är bara...försök inte skrämma mig igen, okej?" sa han med en mer allvarlig och bestämd röst. 

"Det är okej, jag visste inte. Det är bara dina instinkter" sa jag och ryckte på axlarna och avfyrade ett leende vilket han besvarade med en fnysning. 

"Mina instinkter ja" suckade han och vände sig och tittade ut på havet igen. Jag la handen på hans axel vilket säkert såg lite konstigt ut bakifrån eftersom han var minst ett huvud längre än mig. Han höjde sina axlar av beröringen men slappnade av igen. 

"Kom igen, vi drar" sa han och gick in mot skogen. Jag stod kvar och tittade efter honom som en tönt. 

"Vart då?" frågade jag och gick några meter efter honom innan han stannade och vände sig om. 

"Vi måste äta" sa han och började gå igen. Jag sprang genast efter honom för att inte bli lämnad kvar.