Back to the beginning

- 35 -

"Lyssnar alla?" Bryans röst ekade i rummet vi alla var samlade i. Vi skulle gå igenom planen han och Ryan hade kommit fram till. Dagen hade gått segt och det var nu kväll, eller ja nästan natt. Axeln hade fått vila hela dagen som Aleah sagt och jag kände redan hur den började bli bättre. Det smärtade inte längre lika mycket när jag rörde vid den.

Aleah satt vid min sida och kollade sig nyfiket runt på de andra. Hon hade varit på mycket bättre humör sen hon fått ut sin lilla ilska på mig och Cade. Ryan stod stolt bredvid Bryan vid änden på bordet. Cade satt självklart bredvid Evelyn, som alltid och Ian kastade sina vanliga hatfulla blickar på mig. Det var standard nu. Cade hade försökt prata med mig hela dagen men jag hade varje gång avfärdat honom och tagit mig där ifrån.

"Kaylee!" mitt namn hördes och jag ryckte till. Bryan kollade allvarligt på mig från andra sidan bordet. "Är du med?" frågade han allvarligt. Jag nickade stelt och suckade tyst när han släppt fokus från mig. Jag var verkligen inte koncentrerad idag.

"Okej, vi har kommit fram till att allt måste ske väldigt snabbt. Vi ska snabbt flyga in mot kupolen i Sahara öknen. Vi ska alltså snabbt inta kupolen, mer om det kommer vi till senare. De frivilliga ska få följa med och de andra fängslar vi i ett särskilt plan. Detta planet går på autopilot och kan styras från våra andra plan. Så skulle fångarna krånglar störtar vi bara planet. Vi ska komma över all information, ny teknik, medicin och annat som vi kan behöva. Målet med det hela är alltså att få mer information om vår kära republik" berättade Bryan allvarligt för oss. Vi alla nickade för att visa att vi förstått.

"Det hela kommer ske väldigt snabbt, för det kommer garanterat gå larm från kupolen till republiken och då har vi inte mycket tid på oss. De som inte befinner sig vid en bestämd plats vid en viss tidpunkt kommer lämnas kvar åt sitt öde. Vi kan inte riskera något. Förstått?" fortsatte Ryan där Bryan slutat. Återigen nickade alla. Det skulle bli ett stressigt uppdrag och lyckades vi inte skulle allt gå åt helvete, praktiskt taget.

"Vi åker imorgon bitti, se till att vara redo då. Mer ingående information får ni på plats i stridsplanen" Bryan lät bestämd och kollade på oss en efter en för att se till så vi verkligen förstått.

.....

"Lova att ta hand om dig där nere? Och att inte göra någonting som är onödigt?" Aleah gick bakom mig och varnade mig om allt jag skulle tänka på. Hon skulle sitta säker uppe i ett av planen medan vi gjorde grundjobbet. Sedan skulle hon kommer ner med resterande läkare och hjälpa de som är mest skadade. Så nu gick hon istället och oroade sig för mig.

"Aleah, jag lovar att vara försiktig okej?" sa jag medan jag sökte av omgivningen med min blick. Jag skulle åka med stridsplan 2, vilket jag hade tur i inte var det som Cade skulle åka med. Jag hittade snabbt rätt plan med blicken och såg att Ryan stod utanför. Kanske skulle han då också åka med det planet? Jag kunde ju alltid hoppas. Han var en trevlig person man kunde hålla en normal konversation med.

"Kaylee, du låter inte särskilt fokuserad. Du får inte göra något dumt, hör du mig!" Aleah började låta mer och mer frustrerad. Jag stannade till och vände mig om så jag stod öga mot öga med henne. Jag kollade på henne med en mjuk blick.

"Jag lovar att jag inte ska göra något dumt, okej? Jag ska göra precis det som Bryan säger till mig och hålla mig till planen, jag lovar" sa jag allvarligt till henne. Hon såg tveksam ut och verkade fundera på om hon skulle tro mig eller inte. Jag såg hur hon öppnade munnen och började berätta något för mig. Men jag hade slutat lyssna. Mina ögon hade fått syn på något annat och nu låg all min uppmärksamhet däråt. Jag blev stel i hela kroppen och jag kände mig spyfärdig.

Cade stod och kollade ner i ett häfte han hade i handen. Antagligen stod hela planen och all annan nödvändig information där i. Det som gjorde mig spyfärdig var dock personen som med lätta steg tog sig mot honom. Jag såg hur hon smög upp bakom honom och la händerna ovanför hans ögon. Jag såg hur hon skrattade och sa något som Cade svarade på. Det fick det hela att gå över gränsen för mig. Jag tålde inte att de höll på så här framför mina ögon. Jag knuffade mig förbi Aleah som förvirrat kollade på mig. När hon fick syn på mitt mål ropade hon förgäves efter mig att stanna. Jag ignorerade det. Jag hade bara Cade och Evelyn på min näthinna. Jag såg hur de skrattade, hur hon tryckte sig mot hans rygg och viskade något i hans öra. Hur Evelyn rundade honom men fortfarande höll händerna för hans ögon. Jag såg hur hon lutade sig framåt, inte mer än någon centimeter från hans läppar och viskade något. Ett leende spred sig på Cades läppar precis innan jag ser hur Evelyn pressar sina läppar mot mannen, jag älskade, älskar.

En kyla sprider sig i min kropp och ilskan bubblar inom mig. Hur kan han göra något sådant här mot mig. Jag ser till min förtvivlan hur han besvarar hennes kyss. Allt var alltså sant, jag var bara en tillfällighet.

Allt blir svart, jag hör inte längre min tankar. Jag ser bara mannen som krossade mitt hjärta och kvinnan som hatar mig. Förgäves försöker jag hålla tillbaka tårarna som nu rinner över och ner för mina kalla kinder.

De drar sig ifrån varandra precis när jag kommer fram till dem. Jag ödslar ingen tid på att få en förklaring. Jag höjer handen och möter kort Cades blick. Där efter hörs ett klatschande ljud och min hand lämnar sedan Cades kind. Han kollar chockat på mig men det verkar snabbt gå upp för honom vad som nyss hänt. Ångesten och skammen for över hans ansikte, men jag vet inte varför. Detta var ju hans val, eller hur?

"Vad gör du?!" rösten jag minst av allt vill veta av börjar skrika på mig. Jag vände mig iskallt mot henne och stirrar hatiskt in i hennes ögon.

"Vad ser det ut som?" svarar jag iskallt. Hon står en kort sekund med munnen på glänt och verkar inte riktigt veta vad hon ska svara. Kan ni tänka er, Evelyn finner inga ord! Den ljuva stunden varar dock inte länge förrän jag ser henne lyfta händerna och framkalla sin gåva. Vatten börjar bildas i hennes handflator.

Hon kommer attackera mig, jag kommer dränkas

Det är den enda tanken som for igenom mitt huvud precis innan jag känner vatten träffa mig med sådan kraft att jag faller bakåt. Med en hård duns ramlar jag till marken. Av ren reflex öppnar jag munnen och ett flämtande ljud lämnar min strupe. Det blick dock snart tystat av vattnet som fortsätter komma emot mig. Min mun fylls av vatten och jag försöker allt jag kan för att komma undan strålen som gör att jag inte får nån luft. Men det går inte. Jag känner hur syren börjar tryta. Yrseln kommer och tar snart över min hjärna. Jag vet inte längre vart jag befinner mig eller hur länge denna tortyren hållit på.

Helt plötsligt försvinner vattnet med en gång. Jag försöker flämtande få luft men när kroppen styrs av panik är inte det alltid det lättaste. Någon vrider på mig så jag hamnar på sidan och får det lättare att hosta upp allt vatten jag fått i mig. Det dröjer inte länge innan jag även kan få i mig syre, om än flämtande.

Någon hjälper mig upp i sittande position men allt snurrar fortfarande. Det tar ytterligare några sekunder innan jag uppfattar scenen framför mig. Aleah sitter vid min sida och försöker kommunicera med mig. Snett bakom henne ser jag Cade ligga på marken med Evelyn under sig. Jag kan inte prata, jag lyckas inte kommunicera med Aleah bredvid mig, allt jag gör är att stirra på dem två. Aleah och nån till hjälper mig upp på mina skakiga ben och börja leda mig bort mot ett av stridsplanen. Jag kastar en snabb blick bakåt på Cade och Evelyn innan jag stiger på.

Jag möts av Cades sorgsna och oroliga ögon. Samtidigt är de skamfyllda och fyllda med sorg. Han öppnar munnen för att säga något men jag får aldrig höra vad förrän dörren till stridsplanet stängs bakom mig.

Jag och Cade är nu officiellt över.