Back to the beginning

- 36 -

Runt omkring mig såg jag bara denna gråa plåtfärgen. Stridsplanet jag satt i var inte direkt färgglatt förutom sätena som var lite blåa i färgen. Det ringde fortfarande lite i öronen och jag kände mig fortfarande lite små yr av syrebristen sedan tidigare. Aleah stod vid ett bord längsmed en av väggarna och fixade ihop någon form av mat till mig. Jag hade inte orkat prata med henne sedan hon tagit in mig här. Mitt hjärta var i bitar. Men jag kände inte smärta, jag kände inte sorg. Jag var helt tom, det fanns inga känslor inom mig längre. Jag hade inte ont och jag grät inte. Jag bara satt här i mitt säte och var hela stilla och stirrande framför mig.

Då och då kunde jag höra prat från de andra som befann sig på samma plan som jag. De var i ett av de andra "rummen". Det var egentligen inte direkt ett annat rum utan det var bara lite tyg som skylde oss åt. De diskuterade ibland mer livligt än andra gånger och några gånger kunde jag även höra en rasslande röst som tydde på att de pratade med någon över radio.

Aleah kom fram till mig och räckte mig skålen med ett vänskapligt leende. Hon satte sig sedan ner på sätet som stod mitt emot mig. Planet hade både säten i fyra grupper och i två grupper. Antagligen för att det skulle vara enklare att samtala om det var nödvändigt. Jag kastade en blick ner på skålen som var placerad i mitt knä. Det var någon kall soppa som faktiskt såg riktigt god ut. Trots det kände jag ett illamående växa inom mig. Jag försökte trotsa den och tog upp skeden för att stoppa den i munnen. Soppans goda smak spred sig i min tung och jag gav Aleah ett svagt leende som tack.

"Hur mår du Kaylee?" frågan jag väntat på sen vi gick ombord på planet kom och det var inte direkt som om jag hade längtat efter den. Jag menar hur skulle jag förklara hur jag kände? Att mitt hjärta var krossat men jag kände ändå ingenting? Låter hel snurrigt och Aleah kommer tro att jag är helt borta.

Jag valde därför att ta en enklare väg runt frågan. "Lite yr, och det ringer i öronen men annars är jag okej" svarade jag tyst och fortsatte att pressa ner lite av den goda soppan trots att illamåendet inom mig bara ville kasta upp den igen.

"Evelyn kommer straffas för det hon gjorde. Det var inte acceptabelt" började hon förklara för mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Kanske borde jag vara glad? Eller borde jag ha dåligt samvete. Den gamla Kaylee hade definitivt haft dåligt samvete, men just nu kunde jag inte känna något som helst liknande som jag hade gjort då. Det hela gjorde mig väldigt förvirrande. Så jag bara nickade till svar. Enkelt och utan någon som helst antydan till något.

En behaglig tystnad la sig över oss. Jag satt och lyssnade på personerna i från det andra rummet som fortfarande diskuterade. Jag kunde höra hur någon form av signal ringde som jag redan har lärt mig tillhör när någon ringer på radion eller någon av de andra kommunikationsföremålen. En röst som skar in i huvudet så jag fick ta mig för pannan hördes. Och med vad som kändes som ett slag, så kom alla känslor tillbaka på en gång. Tårarna började rinna längs med mina kinder och det skar i hjärtat. Jag flämtade efter luft. Det var för mycket på en gång!

Jag hörde hur en av de som var i det andra rummet kom in till oss.

"Mr Cade, ber om att få prata med Miss Kaylee. Det är tydligen brådskande" hans röst lät ung och osäker och när jag kastade en blick bort mot honom såg jag att han inte kan vara äldre än vad jag är, om inte ens yngre.

"Hälsa honom att Kaylee inte är i tillstånd att prata med honom och vill han henne något får han ta det igenom mig" min trogna vän reste sig upp och pratade med stark och allvarlig röst till den unga killen. Man kunde inte annat än att respektera henne när hon pratade så. Han mumlade tyst fram att han skulle hälsa honom det.

Där efter kan jag säga att det blev liv i det andra rummet. Cade krävde att få prata med mig, men vägrade prata med Aleah. Det var kaos, och jag var glad över att jag inte befann mig där just då. Jag skulle ändå bli tvungen att lyssna till hans röst när vi landade sedan då han var min "överste" om vi nu ska använda finare ord.