Back to the beginning

- 38 -

Skräcken dunkar inom mig och jag tror jag snart kommer svimma. Jag trycker automatiskt av min pistol och en kula skjuter sig snabbt fram mot den ena soldaten. Hans ansikte ändras snabbt till chock och smärta innan han faller till marken. Jag hinner inte göra så mycket mer förrän jag känner en otrolig smärta i sidan av min kropp. Jag vågar inte kolla ner. Jag möter istället den andra soldatens blick. Han har fortfarande ett flin placerat på sina läppar men hans ögon utstrålar osäkerhet.

Jag känner smärtan skjuta genom kroppen samtidigt som adrenalinet börja rusa och dämpar det en aning. Jag tar ett stapplande steg framåt fortfarande riktande mitt vapen mot honom. Min andning är skakad och jag tvingar mig själv att fokusera. Jag släpper sedan min pistol och skäller på mig själv i mitt huvud åt hur dum jag är. Varför släpper jag vapnet?! Skulle jag inte koncentrera mig nyss?! Det är som om min hjärna inte hänger ihop med min kropp. Jag fortsätter istället att gå mot honom fast med händerna utsträckta framför mig. Han stirrar nu mot mig i förvirring. Han vet inte vad han ska göra och jag ser hur hans blick flackar mellan min kropp där han antagligen träffat och mitt ansikte. Han siktar fortfarande på mig med pistolen men den darrar en aning. Han sträcker även ut sin andra hand i försvar. Han är rädd och det syns så tydligt. Hans ögon granskar mig skrämt och försöker ta in varje rörelse jag gör.

Jag kommer tillräckligt nära och sträcker ut min hand mot hans arm som han har utsträckt mig. Jag kan inte fatta att jag själv gör det här. Och jag försöker komma på vad och hur jag ska göra för att inte gå emot mig själv. Mitt huvud snurrar och jag kan inte hålla isär på tankarna längre. Jag känner energin flöda genom kroppen ut till händerna. Så fort min hand sluts försiktigt runt hans arm skickar jag iväg tillräckligt med smärta in i hans kropp för att han fortfarande ska vara vid medvetandet men ändå inte kunna göra mig nån skada. På det viset skulle jag inte behöva döda honom.

Han skriker till av smärta när min energi når hans kropp och han tappar pistolen och faller till marken. Jag känner hur allt börja snurra och kolla ner på min kropp. I sidan av min midja har en stor röd fläck börjat spridas på min tröja. Jag känner smärtan öka och snart klarar jag inte av att stå på mina egna ben längre. Jag faller först till knä och kastar en blick mot soldaten som försöker få bort smärtan från sin egna kropp genom att riva, slå och skrika. Det dröjer inte länge förrän balansen försvinner från mig och jag faller ner helt på marken. Jag hamnar på rygg och stänger sakta mina ögon. Det är så mycket smärta. Det gör så ont.

Jag hör steg på väg hitåt. Jag gör en sista kraftansträngning och öppnar munnen. "Hjälp!" ropar jag så högt jag kan. Det är inte jättehögt men jag hoppas att det är tillräckligt. Stegen stannar upp men börjar snabbt komma hitåt igen. Denna gången i ännu snabbare takt. Jag öppnar ögonen och kastar en trött blick mot soldaten. Han gör allt för att få så normal andning som möjligt och kunna konfrontera smärtan som vägrar att försvinna. Han hinner inte förrän ett skott hörs och mannen spärrar upp ögonen. Han är träffad mitt i pannan. Han slutar att andas och blir helt still. Jag vrider sakta på huvudet bara för att se Cade stirra på mig. Våra män börja springa runt och göra det som är deras uppdrag. Någon kommer fram till mig och försöker genast stoppa min blödning. Det gör ont och jag ger omedvetet ifrån mig ett plågat skrik när nån rör min skada. Jag håller hela tiden kvar Cades blick och han själv verkar vara som fast frusen. Tillslut är smärtan för mycket och jag stänger mina ögon.

Snälla, kan nån bara få smärtan att försvinna! Jag hör mitt namn ropas om och om igen. Jag slappnar av i hela kroppen och andas ytligt. Kanske är det nu jag bör ge upp? Jag kanske ha bidragit med allt mitt nu? Ett par bekanta händer kupas runt mitt ansikte och ett par läppar placeras på min panna. Cade viskar om och om igen mitt namn. Jag lyfter sakta min hand och lägger den på hans för att sakta krama hans hand. Där efter tar orken slut och jag faller in i en tät dimma.

.....

Skräcken som väller upp inom mig när den underbaraste kvinnan på jorden slappnar av i hela kroppen, skrämmer mig något otroligt. Hennes hand faller från min och hon tappar medvetandet. Jag ser att hon fortfarande andas svagt. Men vet även att hon inte kommer göra det länge till om hon inte får någon vård.

Mannen som har lagt om hennes sår är klar och nickar mot mig. Jag lägger försiktigt mina armar runt Kaylees sköra kropp och lyfter upp henne i min famn. Jag kollar mig hastigt omkring och ser hur alla rensar valvet på information. Även Evelyn är här och jag ser hur hon hela tiden kastar blickar på mig. Jag har vägrat att prata med henne sedan hon anföll Kaylee. Hon drog Kaylee ifrån mig och nu kanske jag aldrig få känna hennes läppar mot mina igen. Eller höra hennes underbara skratt eller höra hennes otroligt sexiga röst när hon skäller ut mig för något. Jag stapplar tillsammans med några andra ut ur valvet och ta mig snabbt bort mot stridsplanet jag ska åka med. Jag förbarma mig själv över att redan fått planet Aleah med på att åka tillbaka. Vi har ingen lika duktig kvar och kanske kan det göra att det är slutet för Kaylee.

Planet jag ska med stå redo på marken för att ta oss sista ombord. Den första jag möter är Bryan. Han stirrar en kort sekund på Kaylee innan han snabbt samlar sig och börja ropa ut order till många. En kvinna lägger ut en filt på marken och ber mig placera Kaylee där på. De puttar genast undan mig för att kunna hjälpa henne. Jag förbarmar mig själv över att jag inte följt efter henne när jag såg hur hon gått ensam in genom en okänd dörr. Det kunde bara ha betytt problem, jag borde funnits där för henne även om inte ville ha med mig att göra!

Synen från när jag kommit in i valvet vägrar försvinna från mitt minne. Att komma in där och först se den döda soldaten och sedan en skadad som rycker i hela kroppen av smärta och få mig att förstå att Kaylee använt sin gåva mot sin vilja får mig att vilja slå till någon. Men att sedan se kvinnan jag älskar ligga nästintill orörlig på marken fick mitt hjärta att stanna. Det var blod överallt inne i valvet och det såg nästan ut som ett blodbad.

Kaylees hår var klibbigt av blod och svett och när hon sedan mötte min blick brast något inom mig. Hennes ögon var fyllda av så mycket smärta och jag kunde inte hjälpa henne på något sätt! Jag hade frusit fast på samma ställe och bara sett hur nån försökte stoppa hennes skada från att blöda. Jag hade inte kunnat göra något för att lindra hennes smärta. Tillslut hade hennes sinne inte orkat mera och hon hade slocknat i min famn.

Jag känner hur planet lyfter och jag hoppas verkligen att Kaylee klarar resan dit så hon kan få Aleahs hjälp. Jag fick Bryan att åka med ett av de andra planen. Han kan behövas där och jag orkar inte ha någon som vill diskutera med mig just nu.

Jag drar upp en telefon jag har i en innerficka av min jacka. Min jacka är även den helt blodig samt mina händer. Jag knappar in numret till planet Aleah är ombord på. Det med de som är skadade på. Jag hoppas hon inte tar ut sig för mycket bara så hon inte har nån möjlighet att hjälpa Kaylee.

Jag hör hur en mansröst svarar på andra sidan. Jag samlar mig snabbt. "Jag behöver prata med Miss Aleah genast" säger jag snabbt med allvarlig och bestämd röst.

Jag hör hur mannen mumlar något innan han försvinner och det sprakar till lite.

"Cade?" Aleahs oskyldiga röst hörs på andra sidan.

"Aleah, ta inte ut dig för mycket. Kaylee behöver dig så fort vi är framme" säger jag snabbt utan några konstigheter. Att undanhålla något för Aleah är inte smart då hon blir så otroligt arg efteråt.

"Kaylee? Är hon skadad?" Aleahs röst håller på att brista. Jag tar ett djupt andetag för att förbereda mig på att svara henne.

"Allvarligt skadad, skjuten i sidan och just nu medvetslös med låg puls" jag hör själv hur min röst håller på att brytas i slutet.

"Herregud. Jag sa ju åt henne att inte göra något dumt!" ropar Aleah i luren. Hon är rädd och jag förstår henne. Kaylee är som en syster för henne och aldrig har jag sett Aleah vara så nära någon förr. Inte ens Ryan.

"Ta det lugnt bara Aleah och se till så du kan hjälpa henne när vi kommer fram" säger jag bestämt för att återigen få Aleah på banan. Ett svagt givetvis får jag som svar och jag hör att Aleah inte är långt ifrån tårar. Jag klarar inte av att höra henne gråta så jag lägger på. Må Kaylee klara sig tills vi är framme.

----

Aww vad är det med mig o korta kapitel :o tur att jag vet att de kommer bli längre några kapitel fram.

Stackars Kaylee. Och Cade :(