Murderer without knife *Slow updates*

2.8

Tack så sjukt mycket för mer än 700 läsare! Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär bra för den här boken! Mitt nyårslöfte för det här året är att få 1K! Tror ni att vi kan komma upp i det? :-)
Älskar er!<3~Ems

På några hundradels sekunder stod jag framför det stora djuret. Rådjuret var mycket större nu när jag bara stod några centimeter från dess hals. Djuret hann knappt reagera, det enda han gjorde var att titta upp på mig med förskräckta, bruna, stora ögon. Dess nos var lite blöt av daggen nere i gräset. Han gjorde sig redo för att springa men jag grabbade tag i hans huvud och knäckte till hårt. Jag hörde ett högt knack som ekade i mina öron och djuret föll ihop på marken. Jag blundade och kände en välbekant känsla i magen. Skyldighet. 

Jag satte mig ner på huk och klappade hans päls. Sedan tog jag ett djupt andetag och satte armarna under dess kropp och lyfte upp den. Den vägde inte jättemycket och jag började undra när jag hade blivit såhär stark. Hur hade det här gått till? Jag gick med stora kliv mot Daniel igen som hade rest sig upp och börjat gå mot mig för att möta mig på vägen. När vi möttes la han en hand på min axel och log stolt mot mig. Jag la ner rådjuret på marken framför våra fötter. De förut så vackra ögonen var stängda och kroppen var avslappnad. Jag tittade upp på Daniel för att slippa se vad jag gjort. 

"Jag är stolt över dig, Nayeli. Du gjorde det!" sa han och släppte inte handen från min axel. Hans ögon gnistrade av vad som verkade vara en blandning av stolthet och lycka. De lyste blått. Hade de bytt färg igen? Men all lycka som utstrålade från Daniel fick mig att känna tvärtom. Det gick upp för mig vad jag hade gjort och jag kände mig genast arg. Daniel hade tvingat mig att göra det här! Jag puttade argt bort Daniels hand från min axel och tog ett steg ifrån honom. Han la huvudet på sned och rynkade pannan. 

"Vad är det, Nayeli?" frågade han och jag skakade på huvudet och kände hur det kokade inom mig. 

"Kalla mig inte Nayeli! Jag heter fortfarande Minna! Jag är inte någon annan! Jag är inte någon vampyr! Jag dödar inte! Om du fortfarande tror det om mig så kan du dra åt helvete, Daniel! Jag vill inte se dig mer!" skrek jag och kände hur vinden ännu en gång blåste kring mig. Jag vände mig om och gick mer bestämda steg ifrån skogen och ner mot vattnet där vi sovit under natten. Daniel stod kvar och tittade efter mig som en ensam hund som blivit lämnad av sin matte. Han rörde inte ett finger. 

Jag fortsatte att gå mot stranden. Jag skymtade havet mellan träden bara några minuter senare och jag kunde känna den kalla havsbrisen slå mot mitt ansikte med den svaga luften av tång och alger. Några sekunder senare stod mina skobeklädda fötter i den kalla sanden. Det hade börjat blåsa ännu mer och de höga vågorna slog in mot stranden med höga ljud. Jag tittade bak mot skogen för att kolla om Daniel följt med men det var ingen där. Antar att han valde att dra. Jag fnyste och vände mig mot havet igen. Det var då tanken slog mig.

Jag har ingen aning om var jag är någonstans...