Murderer without knife *Slow updates*

2.9

Jag suckade och sparkade i sanden. Den yrde om mina fötter och några sandkorn föll ner i mina skor. Den gråa himlen blev bara mörkare och mörkare och det skulle snart börja regna. Jag drog kappan tätare mot kroppen och gick med snabba steg utmed havet. Jag fick gå långt uppe på stranden för att inte bli blöt av vågorna som slog in på land efter mig. Jag sparkade på stenarna så att de flög en bit medan jag småsprang. Just nu ville jag bara hem.

Några timmar efter att jag börjat gå satte jag mig ner på en gräsplätt med skorna i sanden. Det kändes som om jag hade gått runt i en cirkel, allt såg likadant ut. Långt framför mig kunde jag se en skog men jag var inte säker på om jag skulle nå den idag, den hade varit lika långt borta i flera timmar. Mina ben värkte när jag satte mig ner och jag pustade ut. Jag hade helt glömt bort Daniel under timmarnas gång och allt jag kunde fokusera på då var att komma hem. Men nu började tankarna sätta fart och mitt huvud snurrade av allt arbete. Jag la mig ner på rygg för att vila och tittade upp på den mörkgråa himlen. Jag kände en kall vind svepa över mina ben och jag drog kappan hårt runt min kropp så att jag skulle kunna skydda mig från kylan. Jag kände mig otroligt trött men jag kunde inte lägga mig ner och sova. Inte nu. Jag måste hem först. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre men jag kämpade för att hålla de uppe. Men efter en stund försvann den gråa himlen, måsarna som skränade lång upp i skyn, vinden runt omkring mig och ljudet från de stora vågorna som drog in både alger och musslor till land. Allting ersattes med en svart gestalt. Med vingar. Men det var ingenting som rörde sig. För det var bara en bild.

Jag satte mig upp med ett ryck. Jag var andfådd och mitt hjärta dunkade mot mina revben. Eller snarare det som var kvar av det- jag är inte säker på om vampyrer har hjärtan eller inte. Jag ställde mig upp och först då märkte jag att jag var dyblöt. Jag tittade upp och såg en massa regndroppar ösa över mig och jag fick några i ögonen. Jag blinkade och gnuggade mig lite i ögonen. Jag började gå lite snabbare över den nu blöta sanden med armarna tätt slingrade runt min magra kropp. 

Flera timmar gick och snart började det bli mörkt. Jag hade inte fått något att äta och jag var mer än hungrig. Regnet hade öst ner hela dagen men nu duggade det lite. Jag kunde höra lite åska bortom träden men det var så tyst så det lika gärna kunde ha varit en björn och en älg som hamnat i ett bråk- vilket jag starkt tvivlade på. Jag kände min mage knyta ihop sig och ge ifrån sig ett dämpat ljud. Jag suckade och tittade mig omkring efter något ätbart. Jag tittade in i skogen men kände mig bara spyfärdig av tanken av att äta bär med myrpiss på så jag fortsatte längs stranden. Jag kände en kall vind blåsa omkring mig och jag höll tätare kring min kropp. Men vinden avtog lika snabbt som blixten slog ner någonstans lång borta och framför mig stod en svart gestalt. Med vingar såklart.

Vad du än gör, lyssna på honom. Han vet mer än du tror