Murderer without knife *Slow updates*

3.0

Först måste jag bara säga: Ni är helt fantastiska! Över 860 läsningar och 14 stycken har röstat! Alltså Guuud vad glad jag blir! Fortsätt rösta och kommentera! I slutet finns det även en till grej jag vill att ni ska läsa! Tack så sjukt mycket!

Älskar er~Ems

Jag flämtade till men backade inte. Mina ben rörde sig inte. Men mitt huvud ville något annat. Jag ville visa honom att jag klarade mig utan hans hjälp. Jag ville visa att jag inte var det mina handleder visade mig att jag var. Att jag inte var lika stark längre. Jag ville visa att jag var självständig. Medan alla dessa tankar snurrade runt i mitt huvud ville resten av min kropp springa. Men inget av det bestämde vad jag skulle göra. Så jag lät hjärnan ta över och stod kvar medan jag såg på när Daniel tog små steg fram som om han var rädd för mig. Han tog tre steg till och stod en meter från mig. Hans rödsprängda ögon och svagt rosiga kinder visade att han hade gråtit. Vänta, hade han gråtit? Hans svarta hår var rufsigt och stod åt alla håll och hans händer hängde slappt vid sidorna av hans kropp. Hans spruckna, blodröda läppar var lätt särade och rörde sig långsamt när han pratade.

"Låt mig förklara, Naye- Minna" sa han och jag såg hur hans axlar höjdes och sänktes för varje ord och det samma med hans bröstkorg när han andades. 

"Vad har du att säga?" frågade jag kallt. 

"Jag vet att det inte är såhär du vill leva. Jag vet att du hellre skulle vilja vara i det eget hus istället för att vara i Huset" han tog en paus. När vi pratade om huset pratade vi alltid som om det bara fanns ett. Det var namnet på huset helt enkelt. Inte så originellt men folk förstod ju inte vad man pratade om. 

"Men jag kan ändra på det. Snart. När du fullföljt förändringen och lärt dig allt. Då kan jag släppa dig. Men du måste lära dig att kontrollera din hunger" Med det sagt kurrade min mage högt och jag förde snabbt dit handen. Daniel la huvudet på sned och log. 

"Tänkte väl att du var hungrig, men du vet det enda saken du vill ha just nu är blod." jag hoppade till av det sista. Hans röst förändrades och så gjorde ögonen. De glänste till och blev lysande gröna. Jag backade ett steg men Daniel tog ett steg framåt. 

"Det är det enda som gör dig stark. Jag lovar, Minna, det kommer få dig att känna dig så levande. Ironiskt nog." sa han och skrattade lite åt sitt egna skämt. Jag rörde inte en min. 

"Minna titta på dina handleder." jag skakade på huvudet. De får mig att må dåligt. 

"De vita sträcken som pryder din hud, är du stolt över de?" frågade han lågt. Det var som att prata med en helt annan människa. Han hade förändrats. Jag förstod inte var han var på väg men jag kände mig obekväm. Han hade aldrig pratat om mina ärr. Jag skakade bara på huvudet till svar. Hans ögon blänkte till och hans hår fladdrade till i en svag vindpust. Regnet hade avtagit men hans hår var alldeles torrt, insåg jag nu. 

"Ärren. De kommer att försvinna. Alla ärr överallt på din perfekta kropp kommer att blekna bort. Bara om du dricker blod. Du kommer bli stark, det har du redan börjat bli. Dina vingar är snart på väg. Jag har iakttagit din förändring, Minna. Du är snart där. Det enda som saknas är blodet. Det enda som kan kontrollera din hunger. Det enda som får dig att tänka klart" sa han och medan han pratade tog han två steg framåt så att han stod bara några centimeter från mitt ansikte. 

"Om jag inte dricker det då?" frågade jag och hans blick flackade mellan mina ögon och mina lätt rosa läppar. Hans bar färgen av det jag skulle behöva dricka. Han lutade sig lite mer framåt och allt jag kunde fokusera på var hans läppar. Han tittade mig i ögonen en sista gång innan han förde sina läppar mot mina. Hans händer flög upp till mitt hår och la de bakom nacken på mig och drog mig närmare honom. Först så var jag inte beredd på det men snart besvarade jag kyssen. Hans läppar rörde sig i synk mot mina. 

Jag drog ifrån för att kippa efter luft. Han lutade sig lite bakåt men lät sin ena hand vila mot min haka. Hans tumme stryker över min käklinje. Han tittade mig intensivt i ögonen. Hans ögon var som vanligt nu. Lika blå som den klarblåa himlen man ser på sommaren. De ögonen som skar sig från allt annat på hans kropp. Plötsligt kände jag en smak jag kände igen på mina läppar. Jag kände igen den men kunde inte sätta fingret på den. Jag slickade mig om läpparna flera gånger och kände hur jag ville ha mer. Det var det bästa jag smakat! Jag kände värme av den, något metalliskt i den och den flytande vätskan dansade på min tunga när jag fick den i munnen. Plötsligt visste jag det. Vätskan var blod. 

"Om du inte dricker det, tvingar jag det i dig." sa Daniel innan han tog min hand och flög mig ända tillbaka till Huset. 

Hej igen! Jag kommer inte kunna uppdatera på ett litet tag eftersom jag ska bort i helgen och sedan är det skola och jag vill fokusera på den i några dagar! Men självklart kommer det upp något nytt kapitel någon gång nästa vecka! Men jag har en fråga:

Vad vill ni ska hända i berättelsen? Jag har ingen aning om vad som ska hända och jag vill verkligen ha hjälp av er! Vill ni att Daniel och Minna blir ihop? Kanske att de bråkar mer och inser att de inte passar? Att det kommer en ond person som tänker förinta hela staden och Daniel och Minna samarbetar för att få stopp på det? Eller kanske att Minna träffar de i Huset och blir kär i en varulv?

Låt fantasin flöda och kommentera! Jag är öppen för alla förslag! Snälla kommentera så får jag veta vad NI vill!

Älskar er och kom ihåg: var er själva för det finns ingen bättre än er! <3 :-))))