Prolog

215 10 12
                                    


OBS! Har pausat denna bok och vet inte om jag ska fortsätta skriva den eller ej...

Om man fortsatte le genom smärtan skulle ingen få veta hur sönderslagen man verkligen var på insidan. Leenden kunde dölja så mycket; rädsla, lidande, sorg och tårar. Men fortfarande reflekterade de bara en sak, och det var styrkan. Förmågan att se ljuset även när man omringades av mörker.

"Du har ett vackert hjärta, Ariella. Även om livet sviker dig kommer du klara dig. Ta hand om dig nu, var stark även om jag inte kan vara där för dig längre."

Det var pappas ord, precis innan hans död. De sista orden jag hörde honom säga, orden jag aldrig fick glömma. Jag skulle aldrig glömma.

Livet var ingen dans på rosor för mig, inte längre. Jag hade bara varit sju år, alldeles för liten för att förlora min far. Jag var hjälplös och ensam mot världen. En enkel måltavla. Det hade Krista redan insett för länge sedan. Jag visste inte då vad min fars död skulle betyda för min framtid.


En dag fick jag en spontan ide om att skriva en bok som återberättade Askungen, och så satte jag mig ner och skrev. Det här är resultatet :-)

//Sectress

Vackra Hjärtan (Pausad)Where stories live. Discover now