Murderer without knife *Slow updates*

3.1

Daniel släppte ner mig i parken framför Huset. Mina fötter landade på det mjuka gräset och mina tankar fördes genast till sommaren. Jag blundade och såg hur jag, Daniel och Reagan sprang på min bakgård och sköt vatten på varandra med vattenpistoler. Vi var fem då. Vi hade känt varandra sedan vi föddes. Vi var till och med födda på samma sjukhus, bara några dagar emellan. Vi hade hållit ihop sedan dess. Men nu kändes det som om jag inte kände de alls längre. Reagan kändes så långt borta och Daniel var en helt annan person i mina ögon nu. Undrar om jag förändrats också?

Mina tankar avbröts av att den kylan som omringat mig ersattes med en plötslig värme. Jag öppnade ögonen och såg det gröna gräset omkring mig. Solen sken ovanför mig och gjorde hela min kropp varm. Daniel, som stod i sten trappan och var på väg in, vände sig om och tittade på mig med en trött blick. Men blicken ersattes med ett leende. Hans hand vilade på metallstången som ledde upp för trappan. Hans lugg hängde framför hans ögon. 

"Du önskade det, eller hur?" sa han och jag nickade. Jag hade önskat att det skulle vara sommar. 

"Funkar det?" frågade jag och han nickade. Ingen av oss rörde på oss.

"Häxorna förhäxade det här stället för länge sedan. På den här platsen kan varje önskning uppfyllas, men den försvinner när du går utanför parken. Det är därför det alltid ser annorlunda ut här. Häxorna slänger trollformler hit och dit. Oftast för att praktisera men också för att skydda Huset. Man kan knappt se det utifrån. Om man inte är en medlem av det såklart" sa han och förde handen upp mot sin panna för att fixa luggen så att han kunde se mig. Hans svarta hår la sig perfekt på plats där han ville ha det. 

"Så du menar att om Reagan kom hit, skulle hon inte se huset?" frågade jag och Daniel skakade på huvudet. 

"Men vad ser hon då?" frågade jag och han ryckte på axlarna. 

"Jag tror det är en soptipp så att man inte vill gå hit. Men jag vet inte, jag har aldrig sett den med egna ögon" sa han och log sådär som bara han kan le och vände sig om och gick in. Jag stod kvar och tittade efter honom när han gick in genom glasdörrarna. Jag såg honom gå förbi disken där Fru Johnson satt. Han vinkade glatt till henne och fortsatte sedan igenom korridoren och han försvann ur sikte. Jag gick fram och satte mig på stentrappan med knäna uppdragna till hakan. Där satt jag och tittade ut över den platsen som låg framför mig. Den förhäxade platsen. Det var inte mycket att se. Men jag kunde inte slita blicken ifrån den.

När jag suttit på samma plats i en halvtimme kände jag hur det började bli kallt runt omkring mig. Jag hörde några steg bakom mig. Jag trodde att det var Daniel så jag vände mig inte om. Jag fortsatte att stirra på platsen som sakta ändrades från grön till vit. Små snöflingor dalade ner på mig och lämnade ett vit prickigt spår på min svarta kappa. Plötsligt harklade sig personen bakom mig. 

"Är det inte kallt?" frågade en mörk röst som fick mig att hoppa till. Den tillhörde absolut inte Daniel. Jag vände mig om och såg en kille i kanske min ålder eller något år äldre. Han hade brunt hår som var rufsigt och en del hängde framför hans ena öga. Hans ögon var chokladbruna och läpparna lätt rosa. Han hade på sig en svart huvtröja med ett vitt märke på bröstet. Jag kunde inte urskilja vad det stod men det var något klädmärke. Hans svarta byxor satt tajt om hans ben och hans svarta utstyrsel toppade han med ett par svarta Vans. Om jag ska vara ärlig såg han ganska bra ut.
Killen harklade sig igen och jag tittade generat upp mot hans ögon igen. 

"Nej, det är lugnt" sa jag och ryckte på axlarna. Ärligt talat kände jag inte av kylan så värst. Det började bli kallt om händerna men jag klarade mig. Jag hade varit med om värre. 

"Men dina kläder är dyblöta!" sa han och nickade mot mina kläder. Jag kände på mina byxor och kände hur blöta de var. De klibbade mot min kropp och så gjorde också resten av mina kläder. Jag suckade och log snett mot honom. 

"Ja, jag var utanför för inte så länge sedan" sa jag och han skakade på huvudet. Han satte sig ner bredvid mig och jag kunde genast höra hans hjärta slå. Hans värme spreds sig runt mig även om han inte rörde vid mig. 

"Jag såg dig komma in för en stund sedan. Du var med Daniel eller hur?" sa han och tittade på mig för att få bekräftelse om att han hade rätt. Jag nickade.

"Ja han är min närmsta vän här, eller enda för den delen" sa jag och ryckte på axlarna. Killen log snett mot mig. 

"Jag beklagar" sa han och klappade mig på ryggen. Han gav mig ett snett leende. 

"Äsch, han är helt okej. Vissa personer kan vara helt efterblivna, jag är glad att jag har honom!" sa jag och skrattade svagt. 

"Är du säker?" frågade killen och tittade på mig och gav mig en konstig blick. 

"Ja, vi är känt varandra hela livet!" sa jag och log. Killen rörde inte en min. 

"Jag har känt Daniel sedan jag kom hit, han är ingen man vill vara med för länge. Det är en helt annan person inom honom" sa killen och tittade på mig med en seriös blick. Jag skrattade bort den. 

"Jag tror att du blandar ihop honom med någon annan! Han kanske inte berättade vad han var, men han är ärlig!" sa jag försvarande. 

"Daniel? Nej, han är en lömsk råtta! Håll dig borta från honom." sa killen och reste sig upp. Han började gå mot den stora porten och snart var han borta. Jag vände mig om och gick in genom glasdörrarna.