Murderer without knife *Slow updates*

3.2

Dörrarna stängdes bakom mig när jag gick in i värmen. Jag hade bara varit i det här rummet en gång innan men aldrig annars. Min blick avläste rummet snabbt. Det såg ut som en reception eller något liknande. Framför mig stod en disk med en massa olika papper i högar på och bakom stod Fru Johnson och fyllde i någon sorts blankett. Resten av rummet var samma som hela Huset. Den bruna nyansen på väggarna och de gamla möblerna var sig likt. I taket hängde en stor ljuskrona som gav rummet ett varmt ljus. Det var inte mycket mer än så, i den andra delen stod stolar uppradade mot väggarna som ett väntrum. Det kunde lika gärna varit en hotell reception egentligen. 

Fru Johnson tittade upp när jag började gå fram mot henne. Hon gav mig ett varmt leende, även om resten av hennes ansikte verkade spänt som om hon var irriterad. Jag log tillbaka mot henne och låtsades som om jag inte sett hennes ansiktsuttryck. Jag gick fram till disken och la mina händer på den nyligen dammade träskivan. Fru Johnson tittade tillbaka på sina papper framför sig. 

"Hur kan jag hjälpa dig, Nayeli?" frågade hon så vänligt hon bara kunde. Jag brydde mig inte om namnet. 

"Vet du var Daniel gick?" frågade jag och Fru Johnson tittade upp och såg mig i ögonen. De var lika blåa som himlen. 

"Han gick till sitt rum" svarade hon kort och log snabbt men hon tittade fortfarande på mig. Jag såg hur hennes ögon granskade mig innan en rynka visade sig i hennes panna av avsky. Men hon tvingade fram ett leende. 

"Vad vill du honom då?" sa hon och blinkade lite med ögonen. Jag tvingade fram ännu ett leende och gjorde samma sak med mina ögon som hon just gjort. 

"Jag skulle behöva prata med honom" sa jag och Fru Johnson nickade kort. 

"Jag förstår" ännu en nickning

"Men du, ska vi inte lämna Daniel ifred lite? Man behöver ju inte hänga efter honom hela tiden" sa Fru Johnson med hennes "vänliga" röst och la huvudet på sned. Hon höjde på ögonbrynen och såg ut som om hon sökte efter bekräftelse på att jag blev arg. Jag bara skrattade torrt åt henne. 

"Du måste ta i mer än så för att få mig att bli arg" sa jag och gick därifrån. 

Jag gick in den första korridoren. Alla korridorer såg likadana ut och jag hade bara gått i de några gånger, men om jag försökte tillräckligt kunde jag hitta rätt dörr. Jag knackade på den dörr jag trodde var den som ledde till Daniels och mitt rum. Jag väntade lite och efter en stund öppnade en tjej. Tjejen hade långt svart hår till midjan, svartfärgade kläder och tjock, svart eyeliner runt ögonen. Hennes läppar var rödmålade och hade samma färg som hennes ögon. Hon log mot mig. 

"Du är den nya tjejen va?" sa hon direkt och jag rynkade ögonbrynen. 

"Vad menar du?" frågade jag och kände mig lite förolämpad. Jag ville inte ses som "den nya tjejen"

"Ja är inte du den nya tjejen som är kompis med Daniel?" sa hon glatt och jag nickade kort. 

"Jo, förlåt jag tog fel dörr" sa jag hastigt. Jag kände inte för att få nya vänner eller något. 

"Vill du inte komma in ett tag? Jag kan lära dig lite saker" sa hon men jag skakade på huvudet. 

"Kanske någon annan gång, jag måste gå" sa jag och hon nickade förstående. 

"Det är ganska jobbigt att vara kompis med Daniel va?" sa tjejen och la huvudet på sned. 

"Nej, det är väl som att vara kompis med vem som helst?!" sa jag upprört och tjejen la sina händer på mina axlar. 

"Chilla, du behöver inte bli så arg!" sa hon och jag himlade med ögonen. 

"Aja, jag måste gå nu iallafall. Förlåt igen" sa jag och började gå. Men tjejen tog tag i mig så att jag stannade och vände mig om. 

"Jag är Adriana förresten" sa hon och höll fram handen för att hälsa. 

"Minna" sa jag och tog henne i handen. Hon skakade den hårt och jag tvingade fram ett leende så att hon skulle släppa. 

"Vi ses någon gång" sa Adriana och vinkade ett sista hejdå innan hon gick till sitt rum och stängde dörren efter sig. Jag höll min bultande hand tätt mot kroppen. Den tjejen var stark, var det sista jag tänkte innan jag vände mig om och gick för att leta efter mitt och Daniels rum.