Back to the beginning

- 40 -

Det var mörkt överallt runt omkring mig. Jag kunde inte finna något ljus hur mycket jag än sökte mig runt med blicken. Inga ljud fanns det heller vanligt vis. Ibland kunde jag höra någon röst prata långt, långt borta. Ibland kunde jag tyda orden men jag kunde aldrig förstå vem det var som sa dem.

I detta mörkret där det för övrigt var kallt, men inte tillräckligt kallt för att man skulle frysa, hade jag nu tillbringat vad som känns som dagar. Men jag hade för länge sedan tappat tidsuppfattningen, precis som jag tappat minnet om hur jag hamnade här och vad jag nu har råkat ut för.

Jag är alltså på detta hemska, mörka stället alldeles själv helt ovetande om vad jag gör här. Men att vara här hela tiden ger mig rum till att tänka. För visst har jag nu kommit fram till vissa teorier till varför jag är här. Kanske är jag död och det är här man hamnar efter döden? Det kan även vara så att jag kanske är avsvimmad, i koma eller något och är här. Eller så har någon helt enkelt placerat mig i en helt becksvart grotta utan utgång...

Från början var jag livrädd. Jag ville bara här ifrån. Men som timmarna gick insveptes jag av ett lugn och istället bara tänkte jag. När rösten dök upp trodde jag att jag äntligen skulle få hjälp, men icke. Den hade först skrämt mig men numera de få gångerna den kom försökte jag alltid tyda vad den sa. Kanske kan det ge mig någon ledtråd till vem rösten tillhör.

Vad jag är glad över är att jag slipper smärta i alla fall. För logiskt sätt så måste det har hänt något för att jag skulle hamnat här. Och ofta när något händer får man ont, så att... I vilket fall så är jag glad över att jag slipper den biten, men och andra sidan är det samtidigt lite oroväckande då jag inte känner något annat heller. Jag känner inte om jag är hungrig, hur jag mår och liknande. Jag vet bara om jag är glad eller rädd.

"Kaylee, snä-lla vaa-kn-a" Återigen var rösten långt borta och jag gjorde allt jag kunde för att tolka den. Jag förstod dock inte mer än att jag skulle vakna. Men vad menas med att vakna? Sover jag? Kanske är allt detta bara en dröm?

Kanske om jag tar mig mot rösten så vaknar jag? Jag har inte mycket andra idéer utan det är värt ett försök.

......

"Cade, hur länge har du suttit här nu?" Aleahs röst väckte mig ur mitt dagdrömmande tillstånd. En hel dag hade nu gått sedan vi kommit tillbaka. Bryan och alla andra hade varit snabba med att börja bearbeta informationen Kaylee hittat i valvet. Jag och Aleah hade istället turats om att vakta Kaylee där hon låg i sin säng och vägrade vakna. Aleah undersökte henne dagligen och verkade mycket förvirrad över vad som fanns inuti hennes huvud. För något stod inte rätt till, även om Aleah inte sa det högt.

"Några timmar" mumlade jag och fäste blicken på den vackraste flickan i världen. Kaylee låg helt stilla i sin säng och var fortfarande blek. Hon andades svagt och då och då fick jag ibland gå fram för att kolla om hon verkligen andades.

"Har du ätit något?" Aleah pratade allvarligt med mig trots att jag vägrade kolla på henne. Jag suckade bara till svar och skakade på huvudet.

"Varför vaknar hon inte Aleah? Jag förstår inte" suckade jag och lät mitt huvud sakta vila mot kanten av Kaylees säng. Denna gången var det Aleahs tur att sucka. Jag visste att hon inte hade något bra svar.

"Jag önskar jag visste Cade. Kanske försattes hennes kropp i chock eller liknande inne i valvet?" svarade Aleah mig svävande. Jag suckade. Det var inte mycket till hjälp. Allt jag ville var att se Kaylees underbara ögon igen. Känna hennes kropp i min famn. Få smaka på hennes underbart mjuka läppar. Men mest av allt, få höra rösten som alltid kan få mig på bättre humör, rösten som är lika vacker oavsett om hon skäller eller skrattar åt mig. Jag vill bara ha henne tillbaka, levande, glädjefylld. Inte liggandes stilla, utan några reaktioner i en sjukhussäng.