Back to the beginning

- 41 -

"Ni menar att ni inte hann dit?!" Väste jag fram i mellan hårt ihop bitna käkar. Jag var rent utsagt vansinnig. "Vi har de snabbaste stridsplanen i dagens tid och du säger att ni inte hann dit?!" Min blick vart hårt spänd i min högst uppsatta pilots ögon. Jag hade fått de hemska nyheterna precis, även dem långt efter jag egentligen borde fått dem.

"Ja miss" stammade han skrämt fram. Jag reste mig upp ur min stol så den var nära att välta. Med bestämda steg började jag gå fram och tillbaka i rummet. Mest för att lugna ner mig så jag skulle kunna tänka klart sedan och komma fram med en bra plan.

"Kontakta vilden och kräv mer information" väste jag strikt fram utan att ens kolla på mina medarbetare. En tystnad la sig över rummet och ingen vågade svara mig. Det fick mig att stanna upp och ilsket låta min blick glida över alla närvarande.

"Vi har redan gjort det miss. Vilden vet inget mer" Det var min IT-expert som tillslut vågade yttra sig. Jag svarade honom inte mer utan knöt bara ihop mina nävar hårt för att minska risken till att jag skulle slå till någon.

"Så vi har en kupol som är helt övertagen, en flicka med dödandes beröring på fri fot och vildar som håller på att sätta sig emot oss? Är det något mer jag missat?" fräste jag argt. Jag var absolut inte på humör och allt jag ville nu var att slå till någon. Men som deras ledare kunde jag inte det. Händelsen skulle spridas och jag skulle tappa min position.

"De fick med sig all information som var i valvet miss. Men vi hittade även blod från en vilde med en gåva. Vi vet inte vem det är men vi misstänker att det är flickan" Försökte en av mina medarbetare lugna mig med trots att det var både bra och dålig information i det han sa.

Jag nickade bara fundersamt åt det han sa. Flickan kanske var skadad eller till och med död då om det nu var hon. Men trots det så har resten av vildarna viktig information som de egentligen aldrig skulle fått komma över. "Har vi lokaliserat vildarna?" frågade jag nu med ens lite lugnare. Skulle vi komma någonstans i detta var vi tvungna att ta ett djupt andetag och fokusera. Att vara ilsken och ta ogenomtänkta beslut gynnar oss inte i denna situationen.

"Vi har fortfarande inte hittat deras gömställe i Antarktis men vi har fått reda på att de samarbetar med kupolen i regnskogen och troligen är det där många av dem befinner sig just nu" Min medarbetares mening fick mig att sucka frustrerat. Toppen de är på ett ställe vi inte kan nå dem alls. Än mindre bomba.

"Jag vill att ni förbereder alla våra trupper. De ska vara redo att när som gå till attack. Förstått?" jag kollade allvarligt runt om i rummet och mötte var och ens blickar. De nickade till svar och började sedan snabbt att verkställa min order.

.....

"Sluta Cade, det kittlas" fnittrade jag när han pussade mig över hela nacken. Jag hade äntligen blivit friskförklarad av Aleah trots att hon fortfarande var väldigt fundersam över vad det var som hade hänt med mitt huvud. Hon berättade det som att något hade förändrats och att hon aldrig stött på det tidigare. Så hon visste inte om det var farligt eller inte. Jag försökte att inte tänka så mycket på det utan mer leva i nuet. Jag orkade inte tänka för tillfället mer på framtiden. Först skulle vi klara av det här kriget och vem vet, kanske dör jag redan då och det inte finns någon framtid som väntar på mig? Så skulle det visa sig vara något allvarligt i mitt huvud så skulle det väl bli synligt så småningom och gjorde det inte det innan kriget så var det ett senare problem. 

Jag och Cade låg fortfarande kvar i sängen trots att det började närma sig lunch och vi skulle varit med på ett möte för ett antal timmar sedan. Men vi båda var allt för upptagna av varann för att ens tänka tanken att stiga upp så tidigt för att gå på ett möte. De skulle nog kunna klara sig utan oss en stund. Bryan måste väl ha allt under koll?