Tristan har levt nitton långa och jobbiga år på denna jord. Hans liv har varit ett helvete men ändå har han vägrat sluta kämpa.
Så många gånger har han tänkt tanken att slänga sig på tågspåret precis när tåget skulle komma. Han tänkte att någon kanske skulle rädda honom men ingen skulle rädda honom för de visste vem han var De hade sett honom med sin älskade. Där efter dömde de honom.
Han kom inte undan kommentarerna någonstans, inte i skolan, inte på tågstationen, inte ens hemma. Allt var bara skit men ändå stod han som vanligt och väntade vi tågspåret på att tåget skulle komma. Men det var inte bara en vanlig, blöt Tisdag i den lilla orten precis utanför Stockholm. Inte för Tristan. Det var en underbar dag för honom. Istället för att se de mörka molnen som svävade i luften och hotade att kväva de alla såg han solen bakom molnen som skulle rädda dem.
Tristan vände snabbt bak blicken mot sin resväska och ett leende prydde snart stolt hans läppar. Han skulle flytta, slippa alla och bara få vara sig själv i en stad där ingen förutom en visste hans namn.
Tåget rullade snart in på perrongen och Tristan klev på och räckte fram biljetten till konduktören. En lång och stilig man i medelålder. Konduktören firade av ett bländande och trevligt leende och Tristan besvarade det snabbt och tog tillbaka den nu stämplade biljetten. Tristan började genast lokalisera sig mellan vagnarna för att tillslut hitta sin plats.
Han slog sig ner på platsen och såg ut genom det dimmiga fönstret och drömde sig bort på hur hans framtid skulle vara. Han hade alltid önskat att få två små barn som skulle springa runt på bakgården tillhörande hans och hans älskades lägenhet. Han rycktes snart ur sin enkla dagdröm då någon knackade på hans axel. Han drog med snabba rörelser ur sina hörlurar ur öronen och såg upp på den blonda tjejen. Hon var runt 110 centimeter. Hon sa inget utan pekade på bara på hans väska och han log ursäktande och tog bort sin väska snabbt och granskade tjejen då hon satte sig ner.
När tåget väl börjat åka bjöd tjejen genast in till en konversation och hon började prata om sitt liv och vart hon var på väg. Tristan satt mest och lyssnade på hennes historier om hur hon vandrat över en öken och sedan simmat med delfiner. Det verkade nästan som hon gjort allt man kunde drömma om i livet. Men någonstans i en av hennes historier började hans tankar flyta iväg. Han började bli mer nervös om vad som skulle hända när han väl kom dit. Han hade verkligen saknat sin älskade. Varje dag hade de pratat i telefon och haft det där vanliga kärleksgnabbet om vem som skulle lägga på först och sedan hade det ändå slutat med att de la på samtidigt. De hade berättat för varandra deras dag, hur den hade varit och om allt som hade hänt. Det var så underbart att ha någon som man älskade som älskade tillbaka. Det var starka men sanna ord som hela tiden upprepades i Tristans huvud.
- Det var alltså jag och min nalle som flög flygplanet och piloten bara störtade neråt. Berättade tjejen ivrigt och hennes kroppsspråk tydde tydligt på att hon var exalterad. Tristan nickade och log lätt men sm vanligt brukade han inte prata med nya människor. Tjejen klev av efter 5 passerade hållplatser. Han lutade sitt huvud mot den kalla rutan och vinkade lätt åt tjejen som ivrigt vinkade tillbaka
-Nästa stop Göteborg Central om fem minuter. Sa en mörk röst i de sprakande högtalarna. Rösten hade väckt Tristan men han samlade ihop sina saker snabbt och kollade ner på den svarta mobilskärmen som snart lystes upp av ett sms //Vart är du älskling?// Stod det med tydliga bokstäver. Ett leende spred sig snabbt på Tristans läppar och hans hjärta slog ett extra slag.
Snart avlägsnade sig han tillsammans med de andra passagerarna från deras platser och klev ut på den torra asfalten på Göteborgs tågperrong. Tristan började genast röra sig framåt och blicken flackade mellan alla de olika personerna som var på väg mot olika mål.
- Tristan! Utbrast plötsligt en röst bakom honom som fick honom svänga runt i ren lycka. Där var hans älskade, stod där med öppna armar som Tristan snart kraschade in i. Han ville skrika och gråta. Det var så längesedan de sett varandra och nu stod de där i varandras armar och nästintill hoppade. Han pressade sina läppar mot sin älskades ivrigt men mjukt.
- Jag har saknat dig så! Utbrast Tristan med glädjetårar rullandes ner för sina rosa kinder.
Han hade ännu inte glömt den blåa ögonfärgen eller den vackra bruna hårfärgen med blonda slingor i.
- Du är så vacker Tristan" Sa hans älskade.
Det fick Tristan att le mycket större än han trodde var möjligt. Han drog sig sakta och motvilligt ur omfamningen. De hade snart bestämt sig för att gå hem till hans älskade och de började långsamt gå genom den mörka staden under gatlyktorna. De gick genom staden, hand o hand utan att bry sig m de blickar de fick. Fast det var mindre här, ingen brydde sig lika mycket. För de kände dem inte. Ingen visste vem Tristan var eller hans bakgrund. Ingen hade fått reda på något än och de verkade inte lägga märke till honom.
De svängde av till en gränd och Tristan fick ett bredare leende på läpparna. Det var inte långt kvar till deras lägenhet nu. Att det nu var deras lägenhet gjorde honom glad. De skulle verkligen flytta ihop. Leva tillsammans, förhoppningsvis hela sitt liv. men han vågade inte förvänta sig det heller. men han hoppades på det.
Ett pistolskott från ingenstans och sedan skriket. Skriket ekade mellan väggarna och fick Tristan att stelna till. Han vågade inte titta, han vågade inte andas. Någon stapplade till bredvid honom och föll till marken. Hans älskades hand gled ur hans. Han kunde knappt förmå sig vända blicken lite åt vänster och sedan ner. Men han gjorde det. Synen fick honom att bli chockad och helt paralyserad.
Ännu ett skrik hördes och det tog några sekunder innan Tristan förstod att det var han som skrek. Han släppte väskan och sjönk ner på knä vid sin älskade.
-Jag älskar dig så.. lämna mig inte. Sa han tyst och vände på sin älskade som fortfarande inte var död. Han såg ner och kysste hans panna.
-Jag äskar dig Oliver.. Dö inte ifrån mig nu! Skrek Tristan och såg på sin älskade Oliver vars min nu började bli full med blod. Tristan smekte undan några hårslingor från Olivers ansikte och såg på hans skräckslagna ögon.
- Jag.. älskar.. dig med Tristan. Fick Oliver hest fram och började sedan hosta. Blodet som nu kom ur hans mun var blandat med saliv och allt gjorde bara ont i Tristan nu. Tårarna trängde sakta fram och de blev bara fler och fler. Med skakande händer fick han upp mobilen för att ringa något larmnummer men någon tog den ifrån honom.
- Jävlar.. Bögen gråter. Skrattade någon och Tristan fick en spark mot sitt huvud. Han gled ner helt med huvudet lutat mot Olivers bröstkorg. Blodet strömmade ut från ögonbrynet där sparken träffat och allt snurrade runt.
Det sista han såg innan allt blev svart var silhuetterna av de två personerna som fortsatte gå längst gränden. Han slöt ögonen och andades sakta. Det var inte värt att leva längre. Inte utan Oliver.
