Den magiska havsnäckan

Bubblornas spegelbild

Hennes andhämtning kan jämföras med den tunga sorten andning som brukar komma ur ens strupe när man börjar falla in i sömnens värld. Hennes ögon hade automatiskt fallit ihop och hållit sig stängda som en envis, trög dörr ända sedan hon föll till bottnen – och rädslan för vad hon skulle se när hon skulle öppna dörrarna höll dem stängda. Hon ville inte släppa in det som väntade utanför dem. Hon ville få vara ifred och gömma sig. Därför pressade hon ihop ögonlocken ännu mera så att de stela (förmodligen avbrutna) ögonfransarna pressades till Max mot varandra.

Chocken var överväldigade när hon slog upp ögonlocken. Det var som om någon hade krokat fast sina fingrar under hennes underlock och sedan dragit upp dem.

Tja, ni som läser det här kan nog själva (eller; försöka) förstå den typ av djup chock man får när man vaknar upp, omgiven av mörkt vatten och kan känna en sandbotten under en. Och sedan förstå genom att studera gropen som bildats under en - att det är ens kropp som skapat gropen genom att sova där. 

Skriket som var påväg upp ur hennes förlamade, stela hals stannade där. Allt som kom ur den var bubblor.  Eller; det såg ut som bubblor. Men det var svårt att avgöra genom mörkret.

Ännu en sak som chockerade henne ännu mer var att hon kunde se sin spegelbild genom det hon trodde var bubblornas yta. Hon kunde skymta fåtal av hennes ansiktet sväva omkring runt omkring henne, alla identiska. Men hon fokuserade bara på en av dem. 

Hur, hur gick det till? Hur kunde hon se sina vettskrämda ögon lysas upp när det var kolsvart runt omkring henne? 

Hur hennes ögon såg ut just nu skrämde henne faktiskt nästan mer än självaste situationen. De. Var. Gigantiska. 

Fulla av rädsla, skräck, oförstående. Om någon utestående skulle se dessa ögon utan att veta varför de såg ut som de gör; skulle djupet i hennes i vanliga fall havsblåa ögon symbolisera havets mörkaste rädsla. Det skulle vara behövas att se in i dem för 1 sekund för att förstå. Känna rysningarna längst kroppens lena yta. 

Hon ville skrika. Hon ville gråta. Hon ville ropa. Hon ville falla ihop. Hon ville sjunka ner genom sanden och försvinna. Hon ville se ljus. Hon ville se ljuset från den vänliga solen. Hon ville krama om sin familj. Hon ville kräkas. Men mest av allt; ville hon bara förstå vad som händer. 

________________________________________________________________________________Hello!

Hoppas ni tycker om det här kapitlet och att ni känner er nöjda och att jag är "tillbaka på banan" ;)

//Lunnan