Murderer without knife *Slow updates*

3.3

Jag öppnade dörren till mitt och Daniels delade rum. Min blick sökte igenom rummet tills jag såg Daniel sitta på sin säng med näsan i en bok. Boken var tjock med ett grönt omslag och grå rygg. Han såg djupt koncentrerad ut och rörde inte en min när jag stängde dörren efter mig. Jag vinkade försiktigt men han såg mig inte. Jag ryckte på axlarna och gick in i badrummet. Det var stökigt, som om någon haft ett utbrott och tagit ut det på handdukarna och duschdraperiet. Allt låg slängt på golvet. Jag suckade och försökte kliva över det så gott jag kunde. Jag ställde mig på en ren fläck och granskade min spegelbild. Mitt hår var rufsigt och såg ut som att det inte blivit borstat på flera dagar, vilket det inte hade heller. Mina ögon såg trötta ut och mitt ansikte var blekt. Jag lät mina fingertoppar stryka över det bleka skinnet och ner för min hals. Jag kunde inte ens räkna alla mina brister på mina fingrar och tår. De var för alldeles för många. 

"Du är vacker" jag hoppade till av Daniels röst. Jag vände mig om och såg honom lutad mot dörrkarmen. Han hade händerna nerkörda i fickorna på hans svarta jeans och granskade mig upp ifrån och ner. Jag skakade lätt på huvudet och vände mig mot spegeln igen. Jag tittade närmare på mina ögon. De som en gång varit bruna. De var nu mer åt det lila hållet. Jag lutade mig framåt och lät mina fingertoppar stryka under de. Jag hade sett rätt. De var lila. 

"Alla är vackra på sitt sätt" sa Daniel och jag hörde att han gick fram till mig utan att bry sig om handdukarna och duschdraperiet på golvet. Han ställde sig bakom mig och la sina händer på mina axlar. Hans händer var vita, nästan genomskinliga. Han vilade sin haka på mitt huvud och tittade på mig i spegeln. Jag mötte hans blick men tittade bort. 

"Du är vacker på alla sätt" sa han och pussade mitt huvud. Jag rörde inte en min. 

"Du behöver bara se det" fortsatte han med en mörkare röst. Han böjde sig lite och kysste mig bakom örat. Jag svalde men fortsatte att titta på min spegelbild. Jag kände hans läppar snudda vid mitt öra när han viskade:

"Jag önskar att du var min" Jag skakade på huvudet och vände mig mot honom. Han tittade på mig med sina vanliga blåa ögon. Han höjde ena ögonbrynet och log på hans egna sätt. Sådär som han bara gjorde när han verkligen ville ha något. Ingen av oss rörde oss. Vi stod bara där och tittade in i varandras ögon. 

Efter vad som kändes som en evighet styrde Daniel sin hand mot min kind. Hans tumme strök över min kind utan att bryta ögonkontakt med mig. Sedan lutade han sig fram och mötte mina läppar. Och det var som om världen slutade snurra. 

Efter en stund drog jag mig ifrån för att få luft. Han lutade sin panna mot min och andades tungt. Jag tog hans huvud i mina händer och drog in honom i ännu en kyss. Och i de sekunder som hans läppar var tryckta mot mina var allt jag kunde tänka och känna honom. Hans läppar som rörde sig i perfekt takt mot mina. Hans händer som fumlade klumpigt, men ändå perfekt, i mitt hår. Hans hjärta som slog mot hans revben. Allt som han gjorde kände jag. Jag stängde ute världen. 
 För just nu var det bara han och jag. 

Vi stirrade in i varandras ögon. Ingen av oss sa någonting. Rummet var nästan alldeles tyst. Det enda som hördes var våra djupa andetag och våra hjärtan som slog hårt mot revbenen. Daniel var den första som sa någonting. 

"Så Minna, vill du bli min?" frågade han med en mörk stämma och harklade sig lite efteråt. Jag flinade och ställde mig på tå för att nå upp till hans ena öra. 

"Visa mig att du verkligen vill det" viskade jag och flinade mot honom medan min hand letade sig ner för hans bröstkorg. Han höjde ena ögonbrynet och log snett. Hans ögon blev genast lysande gröna. 

"Jag tar det som en utmaning" sa han och jag ryckte på axlarna. 

"Ser fram emot resultatet" sa jag innan jag gick självsäkert ut ur badrummet.