One shots/texter

"Ta på dig jackan"

Smärtan i bröstet. Trötta rödkantade som ögon såg tillbaka på mig i spegeln, avslöjade att jag gråtit. Ett kalufs till hår, som inte tvättats på år och dar, vad det kändes som. Dålig kroppshållning som visade på att min självkänsla var som bortblåst.

Vad f*n, tänkte jag. Såg hur förskräcklig jag såg ut. Kände inte igen mig själv alls, men vad hade jag förväntat mig. Hon som gjorde mig hel hade försvunnit ur mitt liv, lämnat mig med smärta, ensam.

Jag beskådade spegelbilden av mig själv ännu en gång. Nej, så här kunde det inte fortsätta längre. Jag bestämde mig; ikväll skulle jag ut och dränka mina sorger. Bara glömma. Inte träffa någon speciell.

--

Musiken dunkade ur de enorma högtalarna. Folk var överallt, dansades, skrålandes och högljutt pratandes. Jag seglade igenom folkmassorna bort mot baren, tänkte nu ska jag inte tänka mer på henne.

Fast som vanligt slutade det med att jag inte drack något, bara stirrade på det fyllda glaset framför mig medan jag långsamt snurrade det mellan fingrarna. Förstod inte vad jag hade tänkt med. För mitt vett kvarstod. Jag visste att oavsett hur stora mängder alkohol jag skulle få i mig skulle det inte få smärtan att försvinna för alltid.
Jag sköt ifrån mig glaset och bartendern gav mig en frågande blick, vilken jag enbart svarade på genom att skaka på huvudet.
Suckade lågt för mig själv.
Vad gör jag nu?

Det var då jag lyfte blicken och mötte ett par blå ögon tillhörande en kille som såg ut att vara något yngre än mig. Ögonen var uttrycksfulla och man kunde skåda ett leende över hans läppar. Ändå såg jag att leendet bara var en fasad för att dölja något.

Killen trängde sig igenom klungan av människor åt mitt håll, men när han endast var några meter ifrån vände han bort blicken från mig och började prata med närmaste person till vänster. Jag iakttog dem, såg hur han pratade. Hur den andra person svarade, men inte verkade bry sig riktigt. Deras samtal slutade ganska fort och åter fästes hans blick på mig.
"Hej.", hörde jag mig själv säga. Såg hur han förvånades lite av att jag sagt något. Han såg sig omkring, som om han letade efter någon annan jag kunde sagt hej till. Men alla inom den närmsta radien var upptagna med att dansa eller prata med någon annan.
"Hej.", svarade han.
Vi tystnade, såg bara på varandra. Tills han sträckte på sig lite, rättade till skjortan han bar.
"Så vad heter du?" sa han.
"Nicholas.", svarade jag.
"Jag heter Simon.".
Han tog mod till sig och slog sig ner bredvid mig.
"Så vad gör du här?", frågan ställde han lite avvaktande, lite som han var orolig för att vara för på.
"Dränker mina sorger.", svarade jag ärligt. Såg hur han drog ihop ögonen lite, innan han sa:
"Samma här. Fy vad jag vill glömma."
"Vad heter hon?" frågade jag. Förstod att han var lika hjärtekrossad som jag. Tyckte på något sätt det var skönt att prata med någon, någon som inte visste vem jag var, men verkade känna samma smärta och sorg.
"Det var en han.", rättade han mig och jag ursäktade mig snabbt.
"Jahaa.., förlåt jag visste inte."
"Du tycker säkert jag är dum i huvudet som är lagd åt det hållet.", mumlade han, såg ut att vara på väg att resa sig upp och gå.
Jag grep tag i hans handled.
"Det tycker jag inte!"
Han såg plötsligt allvarlig ut. Skådade mig noggrant innan han verkade lita på mina ord. För jag brydde mig absolut inte åt vilket håll han var lagd. Accepterade att han inte attraherades av tjejer.

"Ska vi dra härifrån?" frågade han oväntat. Jag höjde oförstående på ena ögonbrynet.
"Det här stället är ändå inte särskilt roligt, eller vad tycker du?" sa han och log osäkert. Jag tänkte att hans leende var ganska fint.
"Sant, vi drar.", sa jag. Ägnade inte en enda tanke på att vi var främlingar.
Borde jag kanske gjort det?

Vi trängde oss igenom folket tillsammans. Skrattade lätt generade när någon råkade knuffa till den ena så vi föll in i varandra.

"Vart ska vi?" frågade jag när han ryckte åt sig sin jacka från kroken. Jag gjorde detsamma.
"Ta på dig jackan.", sa han bara och jag gjorde som jag blivit tillsagd.
"Jag ringer en taxi.", sa han sedan och jag nickade. Kände att det att vi var totala främlingar inte spelade någon roll. Mitt liv var redan på botten. Vad spelade det för roll om det gick mer utför. Hade inget att riskera.