Häxa

Häxa

Hårda vindar som förde med sig ett kallt regn, svepte igenom den mörka skogen. Ett kompakt molntäcke såg till att inget ljus strilade ner mellan de täta trädkronorna, vilket gjorde att det var omöjligt att avgöra om det var natt eller dag. En bit ovan trädtopparna rörde sig de tunga regnmolnen fort i den sydliga vinden, men ersattes snabbt av nya moln som obarmhärtigt fällde sitt vatten över det skogsbeklädda landskapet.

Denna historia har ingen lycklig början. Trött, våt, hungrig och inte mer är tretton år, satt flickan hopkrupen längs en kraftig stam, djupt inbäddad av grenar och blad. Hon var helt ensam. Det enda hon ägde var den sotiga, sönderslitna klänningen hon hade på sig och trasiga, olyckliga minnen. Trots sitt orättvisa liv var hon lycklig. Lyckan över att vara fri, fri som vinden.

Flickan gnuggade sina händer samtidigt som hon blåste ut varm luft i ett försök att behålla den lilla mängd värme som fanns kvar i kroppen, vilket inte var mycket till hjälp när lederna var för stela för att kunna gnugga tillräckligt fort. Dessutom tog inte lång tid innan den varma luften hade kylts ner till fukt som inte skiljde sig det minsta från allt annat vått runtomkring henne. Klänningstyget som sög åt sig vattnet precis som en tvättsvamp satt nu obehagligt klistrat mot den sårade och brända huden.

Flammor som spottade bländande, röda gnistor for snabbt förbi i tankarna. Eld hade orsakat mycket smärta i flickans liv, men just nu önskade hon inget hellre än att få värma sig framför en varm, skön brasa.

I hopp om att få en paus från den grymma världen bara för en liten stund lade hon sig ner för att sova. Men den natten fick hon allt annat än en paus. Vändandes och vridandes hemsökte mardrömmar. Den ena värre än den andra.

Hon stod på torget i byn och folk var framför henne, bakom henne, de befann sig över allt! Ingen ville ha med henne att göra, men alla ville se henne. Klädd i trasor och kedjor, började en pöl av blod bildas under henne, och sakta växte den sig större. Lågor bakom henne spred sig och kom allt närmre. Människorna var tysta och såg på när flickan började få panik. Röken sved i halsen och hon började hosta. Snart skulle hennes tid på jorden vara över. Med en stadig blick kollade hon på de människor som befann sig runt henne och log. Log för deras dårskap. Log emot dem hon höll kär och log emot dem som hade sänt henne till döden.

Säker på att någon var i närheten, vaknade hon med ett ryck, men i samma stund som hon öppnade ögonen var känslan som bort blåst. Dock fanns mardrömmen kvar. Men detta hade inte bara varit en dröm, utan också ett minne. Ett minne som ständigt påminde henne om att hålla sig borta från människor. Deras ord ekade fortfarande i hennes öron. Häxa.

Känslan av att hon var iakttagen kom krypande igen. Flickan såg sig omkring. Det enda som hördes var en uggla som hoade på långt håll och suset från vinden som försiktigt slet i trädens blad. Nu lade hon också märke till att det hade slutat regna. Flickan kastade med huvudet för att få bort några blöta hårslingor som skymde hennes sikt. Dem täta molnen hade skingrat och de strålande stjärnorna hade tagit dess plats. Månen var full och spred nu sitt silversken likt änglavingar över marken, över de gröna topparna och över dess himlavalv. Likt älvor dansade den glesa dimman några decimeter över jordens yta och den lilla dammen alldeles i närheten var blank och stilla, precis som spegeln var, som hade suttit vid ingången till hennes gamla hus. Flickan önskade att det var lika enkelt att lägga allt bakom sig som det hade varit för huset att brännas ner till grunden. Hon ville gå vidare och blicka framåt mot det nya livet som väntade henne.

Nu när ovädret var förbi var flickan ivrig att få fortsätta sin färd. Det är inte lätt att sitta stilla en hel dag, speciellt när man vet att fienden får försprång. När hon tänkte efter var det kanske dessutom smartare att resa på natten. Det var en mindre risk att stöta på någon den tiden på dygnet och om det skulle hända var mörkret ett bra gömställe. Men först behövde hon äta.

Skogen var en vacker, fridfull plats, där nattens djur rörde sig i tystnad. Flickan kände starka skuldkänslor. Det var synd att hon skulle behöva störa lugnet. Hon var inte på långa vägar lika bra på att smyga som de andra djuren, men hon hade inget val. Kroppen var matt och skrek nu av hunger. Men frågan var hur hon skulle få tag på mat.

Även fast regnet var borta var det fortfarande kyligt. Det mörka håret var fuktigt och stripigt, och klänningen skulle säkert inte torka förrän efter flera timmar. Med nakna, iskalla fötter vandrade hon sakta framåt i den, vattniga, leriga jorden. Hon funderade fortfarande på hur hon skulle få tag på mat. Att jaga var ingen bra ide. Kroppen var för svag efter fem dagar utan föda. Bär var ett alternativ, dock var hon dålig på att avgöra vilka som var giftiga eller inte. Flickan bestämde sig för att fiska skulle vara det bästa alternativet.

Efter att ha tillverkat ett fiskespö gick hon fram till dammen. Precis som hon tyckte tidigare var vattnet helt blankt. Flickan i spegelbilden såg tunn och sliten ut. Det syntes att hon hade utstått mycket plåga de närmaste dagarna

"Bäst att ge dig något att äta", mumlade hon till den, tyst så att bara hon kunde höra.

Några timmar gick och flickan satt fortfarande på en sten hon hade hittat och fiskade utan att få något på kroken. Hon började nästan tänka att bären inte var en så särskilt dum ide trots allt. På bara några få minuter hittade hon några växter som hon kände igen, men hon mindes inte riktigt vad det var för slags, fast hungern var för stor så hon bestämde sig för att äta dem. Det var höga lila blommor, med lång grön stjälk. Flickan bröt av en blomma och började direkt att ta tuggor av den. Äntligen skulle hon få mätta sin mage. Äntligen skulle hon snart kunna påbörja sitt nya, lyckliga liv.

__________________________

Pojken gick tillbaks mot trädet där han hade sett flickan. Han hade genast tyckt synd om henne. Hon såg plågad och misshandlad ut, med en kropp fylld av brända sår. Därför hade han bestämt sig för att hjälpa till. I handen höll han en läderväska fylld med bröd och kött. Det skulle vara tillräckligt för att göra henne stark, så att hon kunde klara sig på egen hand. Pojken förväntade sig att hon skulle ligga och sova. Att komma till soluppgången var nog ett utmärkt val. Men när han kom fram till trädet var hon borta. Pojken fruktade det värsta. Utan att tveka gick han snabbt bort mot vattnet.

En bit bort från vattnet, fint utsträckt bland långa vackra blommor låg flickan med stängda ögon och med ett leende på läpparna.

"Stormhatt", sade pojken bekymrat för sig själv medan han riktade de förtvivlade ögonen fram och tillbaks mellan flickan och blommorna.