Arwena, profetian

Prolog

Jag kommer ihåg den där kvällen allt för väl, den där kvällen när hela min värld gick i tusen bitar. Jag låg i min säng med öronen på helspänn och filten uppdragen till haken på min smala åttaårskropp. Min awin Alwea låg på en pläd nedanför sängen. Dominic sov redan och mamma trodde att jag också gjorde det. Men hur skulle jag kunna göra det när pappa inte var hemma? Då öppnades ytterdörren och han steg in, hans djupblåa awin Azila kom inflygande efter honom. Jag märkte genast att något inte var som det brukade, hans annars så glada ansikte lyste av oro när han tog av sig skorna.

"Vad har hänt?" frågade mamma förskräckt och ställde sig upp.

"Jonatans dotter har kommit tillbaka från huvudstaden, Duxerna hissade sin flagga igår vid midnatt. Drottningen och prinsen är döda"

Jag kunde inte förstå det, visst Duxerna var många och starka men jag hade alltid trott att vi var starkare, aldrig ens tänkt tanken att de kunde ta över Arwena, mitt hemland. Jag hade alltid tänk mig drottningen som någon sorts gud och inte en vanlig människa som kunde dö. Jag vände blicken till mamma, hon darrade av rädsla.

"Hur lång tid tror du att det tar innan de hinner hit?" frågade hon tillslut.

"Lava, vi var en av de byarna som var trognast mot drottningen och Jonatans dotter hörde något om att de hade utlovat att de byar och städer som varit trognast drottningen skulle vara de som de... kommer förgöra först..."

"Är du rädd?" Frågade min awin Alwea mig via tanken. "Ja..." Svarade jag. Plötsligt blev det för mycket, jag bröt ihop och började gråta av rädsla. Mamma och pappa vände sig genast mot mig.

"Åh, Amira. Jag trodde du sov, det var inte meningen att du skulle få veta det såhär", sa pappa och gick fram och satte sig vid fotändan på min säng.

Jag kröp upp i hans stora varma famn och bara satt där och grät, det var sista gången jag satt i hans famn. Då knackade det plötsligt på dörren. Mamma skyndade sig dit och öppnade, i ljuset från fullmånen så såg jag vår granne Lycke stå och bakom henne flaxade hennes rosaröda awin. Hon var en lång och bastant kvinna med bruna lockar och små, bruna ögon.

"De är på väg, vi måste skynda oss. Jonatan såg dem för bara några minuter sedan, han tror att de kommer släppa eldklot på oss!" utropade hon.

Pappa ställde sig hastigt upp och satte ner mig på sängen.

"Hur långt borta var de när han såg dem?" frågade mamma.

"Borta vid Forweaklippan."

Forweaklippan var en hög klippa som låg några kilometer bort. När jag var liten brukade vi flyga dit ibland. Forwea betyder frihet på urspråket och är även mitt efternamn, namnet passade verkligen till klippan. Den låg en liten bit ut i havet och de enda sätten att ta sig dit var att flyga eller simma. Hundratals sjöfåglar brukade bygga bo där, där fanns en vit liten sandstrand där vi brukade bada och samla vackra snäckor, där fanns tusentals blommor och en liten bäck.

"Det är inte långt bort", sa mamma stressat, hon brukade aldrig vara stressad.

"Nej, det är det inte. Jag måste vidare och berätta för resten av byn nu", sa Lycke och lämnade huset.

Pappa gick fram till kökssoffan där Dominic sov.

"Dominic, du måste vakna", sa han lugnt.

Dominic öppnade sakta sina stora blåa ögon och drog lapptäcket tätare om sig.

"Vad är det?" frågade han sömndrucket och gäspade.

Mamma och pappa förklarade snabbt allting för honom, om drottningens död, att Duxerna var på väg hit och att det var bråttom.

"Ska ni slåss mot dem?" frågade Dominic med darrande röst.

"Ja, vi har inget annat val..." började mamma men avbröts strax av Dominic.

"Det har ni visst! Vi kan... Vi kan fly!"

"Dominic, vi kan inte bara lämna allt. Jag och mamma måste stanna och hjälpa alla andra."

"Du och mamma? Men jag och Amira då?"

"Ni måste fly", sa mamma.

"Inte utan er!" skrek Dominic.

Tillslut lyckades de i alla fall övertyga mig och Dominic och vi begav oss ner till den lilla hamnen, det kändes konstigt att vara där nere på natten när allt var tyst och stilla, jag var van vid att vara där på dagen när det var fullt med fiskare som kom in med sin fångst, skrattande barn som sprang runt och lekte, stånd där fiskarna sålde det de fått i sina nät och fiskmåsar som bråkade om resterna. Men på natten fanns inget av det. Vi kom tillslut fram till den kajplatsen som vår lilla båt låg vid. Mamma och pappa hade kommit fram till att det var bäst att vi åkte i den trots att vi hade kunnat flyga på våra awinar, vi skulle inte bli upptäckta lika lätt om vi åkte båt. Nu var det dags för det svåraste, att säga hejdå. Vi kramades i en lång, lång stund och jag drog in de där speciella mamma- och pappalukterna. Då visste jag inte att det var sista gången jag gjorde det.

"Vi ses ju snart igen, bege er bara söderut mot huvudstaden så kommer vi efter så fort vi kan", sa mamma och torkade bort några tårar från ansiktet.

"Lova att ni kommer!" sa jag mellan tårarna.

"Vi finns alltid med er", svarade pappa, och som den sjuåring jag var så trodde jag på det. Först nu i efterhand har jag börjat tänka på att han kanske menade att de alltid finns med i mina tankar.

"Kom nu, du träffar dem ju snart igen." Sa, eller tänkte Alwea till mig. Så jag, Alwea, Dominic och hans awin Alexio hoppade ner i båten och vinkade en sista gång till mamma och pappa. Sedan gjorde Dominic som har kraften att kontrollera vatten (vilket jag själv också har men då hade mina krafter inte hunnit bli så starka än så det enda jag kunde göra var att med tankekraft få lite vatten att flyga upp i luften och sedan flyga runt en liten stund) så att en ström uppstod och vi började åka med den.

Jag som annars brukade ha väldigt svårt att somna, somnade av någon anledning så fort mamma och pappa var utom synhåll, då visste jag inte att det var sista gången jag såg dem. Men jag vaknade ganska snabbt ur min sömn av Dominics gråt. När jag öppnade ögonen och vände mig mot honom så fick jag en skymt av byn, den stod i lågor, rök bolmade upp och mitt bland röken skymtade jag ryttare på sina awinar, det var Duxer.

Under hela båtresan till huvudstaden väntade jag på att mamma och pappa skulle komma, men de kom aldrig. Fem år senare tänkte jag fortfarande på dem varje dag. Jag och Dominic flyttade till hamnkvarteren i huvudstaden, en huvudstad som var full med Duxer.