Flera tusen ord

4

FERCENTE
Vi gör en hälsoenkät i skolan. Den handlar om både fysiskt och psykiskt mående.
  16. Känner du dig ofta nedstämd? Stämmer mycket bra.
  17. Har du någon form av depression? Vet inte.
  Jag drar ett djupt andetag och fortsätter.
  18. Lider du av något av nedanstående? Vet inte.
  19. Hur ofta har du dålig aptit? Flera gånger per dag.
  Jag sväljer och ser upp för att möta Luísas blick, men hon är försjunken i pappret. Jag ser att hon är på samma sida som jag.
  Och jag ser vad hon har fyllt i.
  Det är inte meningen, absolut inte meningen. Jag har ingenting med hennes privatliv att göra.
  Men nu har jag sett.
  Och jag kan inte glömma.
  Hon har svarat "stämmer mycket bra" på fråga sexton, och att hon är deprimerad samt att hon lider av OCD och bipolär sjukdom.
  Jag blundar.
  Jag sväljer.
  Och fortsätter med enkäten.

LUÍSA
Jag känner mig som ett höstlöv som vinden leker med när jag lämnat in enkäten. Jag fryser, fryser så mycket, och hämtar min lurviga fleecetröja i skåpet. Lyssnar på killarnas konversation. De pratar om enkäten.
  "Fan, vad många frågor det var."
  "Tror de att vi är helt sjuka i huvudet, eller?"
  "Vad är OCD för något?"
  "Är inte det när man typ måste kolla att man låst dörren femtioelva gånger?"
  Jag blundar.
  Ni fattar inte hur det är, tänker jag.
  Ni fattar inte hur det är att vrida sig av ångest av att se asymmetri. Ni fattar inte hur det känns för mig om jag inte tvättar händerna i flera minuter. Om det står ett ojämnt antal av någonting på bordet. Om jag inte rör gaffeln ett jämnt antal gånger.
  Ni fattar inte och ni kommer aldrig att göra det heller om ni inte lider av det. För det är så det är. Ingen som inte har haft OCD kan förstå hur det verkligen är. Man kan försöka, det är klart, men man kan aldrig förstå fullt ut. Man kan inte förstå den där känslan av en sned tavla eller någonting som inte sitter perfekt i mitten.
  Jag känner mig sjuk.
  Sjuk i huvudet.
  Jag sätter mig vid en tom bänk och lutar huvudet mot knäna.
  Jag är inne i min depressiva period igen.
  De depressiva känns alltid så mycket längre än de maniska. Det har blivit så på sista tiden. Att depressionen tagit över alltmer.
  Jag längtar hem.
  Hem till min säng.
  Hem till mitt rum och hem till min dagbok.
  Hem till mitt rum där allt ligger perfekt städat och symmetriskt och i raka vinklar, inga grejer på sniskan här inte.
  Jag vill dra täcket över huvudet och dö.
  Bara en liten stund, i alla fall.

FERCENTE
Jag sväljer hårt när jag ser henne sitta med huvudet i knäna och axlarna nersjunkna. Det mörkbruna håret faller i lockar runt hennes huvud och det slår mig hur söt hon är.
  Med ena ögat på henne hämtar jag kemiböckerna inför nästa lektion. Mitt skåp är alldeles intill bänken hon sitter vid, skåpdörren öppnas ut mot den så jag kan kika genom den lilla springan vid gångjärnen utan att hon märker någonting medan jag tar fram det jag ska ha.
  Stackars henne. När jag tänker på hennes mående inser jag hur futtiga mina egna problem är. Jag menar, jag lider ju inte speciellt mycket av det. Förutom att jag ibland får lust att ta en kniv och skära lite i mig själv eller hoppa ut genom fönstret, bara för att testa hur det känns. Men det är väl ingenting jämfört med hur Luísa måste må.
  Kemilektionen börjar om fem minuter och vi ska vara i laborationssalen. Det är halvklass och Luísa är i min grupp, tur, tänker jag, då slipper jag kanske vara så ensam.
  Jag stänger och låser skåpet och har just gjort det när jag får en hård knuff i sidan. Jag tappar balansen och känner hur det fladdrar till i magen i det ögonblicket då jag inte har någon kontroll utan är på väg att falla.
  "Vem i helvete är du?" Rösten är som en lärkas kvitter uppe i ett aspträd.
  Jag tar emot mig med händerna och ser förvirrat upp. Luísa blänger argt på Adam och Ella som står bredvid mig.
  "Å, men förlåt att jag knuffade till din nyfunna anorektiska vän", ler Ella och himlar med ögonen. Gud, vad jag hatar henne. "Jag heter Ella, förresten. Du hette... Lovisa, va?"
  Jag reser mig upp, borstar av händerna på byxorna och tar upp mina kemiböcker.
  "Nej", säger Luísa. "Jag heter Luísa."
  "Lovisa, ja." Ella ler ännu bredare och drar en hand genom sitt vitblonda hår och ser på Adam. Hennes kjol är så kort att... jag vet inte vad. Jag brukar vara bra på att fatta mig med ord, men just nu finner jag inga.
  "Trevligt att träffas", säger Luísa syrligt. "... Bella."
  ... att hennes trosor skulle synas om hon satte sig ner. Så är det.
  "Bra försök, Lovisa, men det där fungerar inte på mig", säger Ella.
  "Vad fungerar inte på dig? Att jag ljuger om att det är trevligt att träffa dig? Det är i och för sig inte så svårt att genomskåda. Vem skulle tycka att det var trevligt att träffa dig?"
  "Jävla horunge", säger Adam. "Skit i henne."
  "Du har rätt", säger Ella. "En riktig jävla bitch, det är vad hon är."
  De försvinner vidare bort till uppehållsrummet.
  "Hejdå", säger Luísa glatt.
  Hon är så bra på att komma på de rätta replikerna. Hon ägde verkligen Ella med en gång. Jag hör killarna säga: "Ella blev såååå ägd", och andra grejer som får mig att le stort.
  "Hur gick det?" frågar Luísa.
  Jag blinkar till och möter hennes blick.
  Ögonen är sådär varmt gyllenbruna. Samma färg som höstlöv mot solljus. Så vackra. Så vackra att jag skulle vilja ta en bild på dem och rama in och hänga upp ovanför min säng.