Jag förstår inte hur kunde han göra så här mot mig, bara försvinna utan att säga ett enda ord. Jag trodde de var vi, de trodde jag verkligen. Hur kunde jag varit så dum och trott att någon skulle kunna älska mig. Men det hade känts så äkta. Nu var han borta, försvunnen. Han hade flyttat hit och börjat på samma gymnasium ungefär när vårterminen startat. Jag minns första gången jag såg honom på skolgården, han hade hängt med några killar i 2:an. Jag hade suttit ensam på en bänk, tittat mot hans håll och han hade titta åt mitt. Redan vid första ögonkastet hade jag känt en konstig känsla jag aldrig känt förut. Det hade känts som fjärilar i magen och mina kinder blossade på nytt.
Varje gång jag mött honom i korridoren hade jag känt den där underliga känslan. Jag förstod. Jag var kär. Hur kan man bli kär i någon vid första ögonkastet? Någon man inte känner, bara mött i korridorerna. Någon man aldrig någonsin pratat med.
Jag har inte sett honom på väldigt länge nu. Snart börjar skolan igen. Jag hoppas verkligen han kommer tillbaka tills dess, om han kommer tillbaka. En dag gick jag hem till honom, men varken hans halvsyster eller mamma visste var han befann sig.
Jag minns den där sommarkvällen i mitten av juni, i och försäg var det inte så länge sedan. Det var fest på ungdomsgården, alla på skolan var där. Jag minns att jag hade varit väldigt skeptisk till om jag verkligen skulle gå. Men mamma hade varit envis. Hon hade sagt "Det är bra för dig att umgås lite med riktigt folk för en gång skull, du kan inte bara låsa in dig på ditt rum i all evighet". "Jag vet att det har varit jobbigt för dig, jag saknar honom också". Jag visste att hon hade haft rätt, det är snart ett år sedan den hemska olycka. Dom sa att smärtan skulle vara temporär, men det är inte sant, för tiden läker inte alla sår.
Jag hade gått till ungdomsgården och när jag nästan var framme vid dörren hade jag hört en röst bakom mig "Hej". Jag hade vänt mig om och där stod han med några kompisar. Kompisarna hade gått mot dörren och plötsligt var dom borta. Där kvar stod vi, bara han och jag. Jag fick knappt fram ett ord, han hade inte sagt någonting han heller, han hade bara tittat på mig med ett leende. Vi hade stått sådär en stund. Sedan hade han brutit den stela stämningen och den hade gått över till en mer pinsam stämning, i alla fall enligt mig. " Du är söt när du är nervös ". Min spegelbild hade speglats i fönstret och jag hade haft helt rosen röda kinder. Gud vad pinsamt det varit. Men han hade fortfarande haft ett lika stort leende på läpparna, nog det allra vackraste leendet jag sett. "Nervös, nej absolut inte", hade jag sagt, för att låta lite självsäker. Men han hade bara skrattat och sagt "Åh du vill att jag ska tro på det där". Och sedan hade han sagt det där som gjorde situationen ännu mer pinsam. " Tror du inte jag märkt dina blickar i korridorerna och hur nervös du sett ut, varje gång jag mött din blick?". "Men det är bara sött, Mia Bella". Min vackra, han hade kallat mig sin vackra. Jag hade inte fått fram ett enda ord, jag stod bara och tittade på honom. Han hade vänt sig om. Börjat gå. Gå inte iväg och lämna mig mållös, tänkte jag. Sedan hade han stannat upp och vänt sig mot mig och leet"Kommer du? ". Jag hade tvekat först, men jag bestämde mig för att följa med.
Jag ville fråga honom vart vi skulle, men jag kunde inte. "Vi ska till ängen" Det var som han kunnat läsa mina tankar. Ängen var full av blommor, knappt så man kunnat sett gräset under. Blommorna var i alla möjliga färger och jag minns hur ljuvligt det hade doftat. Bara som dom allra vackraste blommor kan dofta och det hade de verkligen varit,vackra. Vi satte oss ner. Vi hade småprata, om allt och ingenting. I början hade jag varit lite blyg, sedan hade nervositeten bara försvunnit, som höstlöven försvinner bort med vinden. Vi såg solen gå ned bakom träden, det var vackert. Han hade tittat på mig. Satt sig närmare. Han hade lagt handen på min kind och sagt "Du är vacker ska du veta, om någon någonsin skulle säga något annat, så vet du sanningen.
Det knackar på dörren. Jag vaknar upp ur mina tankar. Konstigt mamma ska inte komma hem förens sent ikväll. Jag går ut från mitt rum och ner för trappen. Vi har ett litet hallfönster, ett sådant fönster som man bara ser lite suddigt i vem som är utanför. Det enda man kan se genom det är en gestalt. Jag öppnar dörren försiktigt och där står han. Han ser helt förstörd ut. Hans hår är en enda röra, det står åt alla håll. Han har några blåmärken både vid halsen och i ansiktet. Men det som jag lägger mest märket till, är det blodiga såret han har på kinden. "Alex", får jag fram. Han bara skakar på huvudet och säger. "Vi kan inte ses mer". "Varför? Vad har hänt? Alex?" "Vi kan inte ses mer Oscar, vad är det du inte förstår!" Det är det enda han säger innan han vänder sig om och springer iväg.
Nu har skolan börjat igen. Jag har inte sett Alex på tre dagar, han undviker mig säkert. När han kom hem till mig den där kväll, verkade han inte bara förstörd, utan också vara väldigt rädd. För vad? Varför var han så rädd? Jag undrar verkligen vad som hänt.
Jag sitter på en bänk på skolgården. Jag ser två personer komma gående över skolgården hand i hand. När dom kommer närmare ser jag, det är Alex och en tjej jag aldrig sett förut. Det hugger till i bröstkorgen."Fjanta dig inte nu Oscar det betyder ingenting", försöker jag intala mig själv. Sedan gör hon det, hon böjer sig fram och kysser Alex på kinden. Det känns precis som någon tagit en hammare och slagit mig hårt i bröstkorgen, för så ont gör det. Är det så här det känns att få sitt hjärtat krossat i tusen bitar?
